Festen 3

Om att avsluta

Inte långt därefter blir Göran uppringd av samme man som för ett år sedan falskeligen lovat honom att kunna få bo kvar i huset. Mannen meddelar nu plötsligt med ett par korta fraser att man bestämt sig att han ändå kunde få behålla sin etta - mot att han bara kastar in elvatusen spänn i "återkompensation" för han fått bo med det fördelaktigare evakueringsavtalet under den hittills gågna tiden. "Vill du att jag skickar dom privat?” kommenterar Göran lite putslustigt. Det harklar till i andra ändan. Göran får ur sig nåt slags halvkväde om det oegentliga i detta krav, men han böjer sig ändå strax till att ingå dealen. Elvatusen på ett bräde skulle bli en ganska kännbar smäll men den otrygghet han befann sig i kostade honom ännu mer, resonerade han. Mannen svarar honom berömmande "du är duktig du Göran!" Varpå han torrt börjar rabbla upp bankgironumret dit han vill ha pengarna insatta.
Just som samtalet kändes avslutat kommer nästa förslag. ”Förresten, jag kanske har nåt intressant för dig här. Det blir en ledig etta en trappa upp, med takbalkong och grejer, klappad och klar efter ombyggnationen. Är du intresserad så kan vi fixa den åt dig. Det blir ett par tusen mer i hyra så klart, eftersom den är nyrenoverad”. Göran som vill slippa låta sur och avvisande, prövar istället en liten lirkning; "VVS-killen här under mig kanske har bättre intresse och ekonomi för det där budet?" Göran väntar intresserat på hur mannen ska svara honom. - ”Nej, han kunde visst tänka sig din lägenhet istället, den är ju lite större också.” Lite överrumplad, över att plötsligt ha fått bekräftat precis det han så länge gått och misstänkt, söker Göran tänka ut nåt lämpligt att säga, något som kunde få ett slut på detta dribblande och kohandlande som nu pågått ända sen projektet med stamrenoveringen sattes igång för snart två år sen. Dom hade redan lyckats finta bort honom ett flertal gånger under processen och han tänkte inte falla ned i ännu en grop. Istället återtar mannen; ”Vi kan reducera månadshyran med en tusenlapp första året, då har du ju strax igen dina elvatusen också!” "Varför ska jag behöva bli behandlad som en idiot" tänker Göran samtidigt som han måste komma på ett sätt att upprätthålla ett värdigt tonläge i konversationen; ”Men, har du kollat med din dotter då?” får han till slut ur sig. ”Nä, dom ska ha barn, så då passar det ju bättre där dom bor nu. I din gamla. - Nå, vad säger du?”
*

Festen 2

Om att bli bönhörd

Göran påminde lätt chockad sin hyresförvaltare om deras muntliga löfte och fick till svar att man skulle ”titta på saken”. Två månader förflöt utan några besked. Inte ens hyresavin skickades nu längre ut.
Huset, som visat sig vara fullt av hyresgäster med olika kopplingar till både förvaltaren, ägaren och även den forna ägaren av fastigheten, hade i samma veva börjat likna en spelplats för ett slags ställningskrig där Göran nu tvingades vänja sig vid att bli bemött av stumma, surmulna eller i bästa fall knappt hörbara mumlanden till hälsningar ifrån denna skara. Med en granne gick det så långt att det bara utböts en iskall blick - om man alls låtsdes om varandra. Görans olika försök att analysera detta bisarra uppträdande ledde honom bara till en och samma förklaring: Det handlade om ett samlat uppsåt, en avsiktlig fientlighet, ämnad att få honom att tänka om; ge upp sin nya lägenhet och istället vända tillbaka hem till sin nya ockerhyra. Samtidigt skulle VVS-entreprenören under honom kunna flytta en trappa upp - vinna en bättre utsikt - mot att han fortsatte att skicka sina lagom tillfluffade fakturor till bolaget. Så gick tankarna hos Göran, som nu satt inklämd med en irriterad fastighetsägardotter i lägenheten ovanpå och en nästan rent fientlig VVS-montör rakt inunder sig.
Fastighetsägardotterns man, som var byggd ungefär som en pansarvagn, deltog även han flitigt i drevet. Genom en metod som gick ut på att använda sina ben ungefär som pålkransdon hade han kommit på hur han kunde sätta igång nästan ofattbara skakningar i golvet ovanpå Göran. Tillvägagångssättet, som han även med fördel kunde praktisera mitt i natten, innefattade i huvudsak ett intermittent återkommande hastigt marscherande av och an över golvet och kunde pågå i timtal. Ljudeffekterna som uppnåddes under dessa sessioner kom efterhand att nå avsedd effekt: Göran försattes återkommande i ett tillstånd av nära nog fullständig och adrenalinpumpande vanmakt. Det som tillspettsade saken ytterligare var att Göran redan vid ett par tillfällen knackat på däruppe för att försöka påtala bekymren, men till sin frustration endast blivit bemött av ett närmast demonstrativt ointresse manifisterat av repliker som; ”vi har inte ens varit hemma...” eller ”du kanske borde flytta till en villa?”.
I det här läget bestämde sig Göran för att försöka ge svar på tal. När det dundrade och skakade som allra värst över honom lånade han kattens klösbräde och dunkade illustrativt tillbaka några gånger i taket. Samtidigt bad han en stilla bön om att paret där uppe kanske skulle börja fundera en smula på vad det var dom egentligen utsatte honom för. Den enda effekt han till sin besvikelse fick ut av detta var ett än mer engagerat klampande och stampande i taket.
Snart dimper så ett brev ned på Görans hallgolv. I brevet står det; att han förutom att omedelbart upphöra med sitt ”dunkande i väggar och tak”, också måste hålla sin störande katt inlåst fortättningsvis. Göran hade hoppats att kuvertet äntligen skulle innehålla en hyresavi. Nu fick han istället detta, plus den obehagliga insikten att detta också var brev nummer två innehållande klagomål på katten. Vem som hade klagat på vad, eller när, gick inte få något svar på. De störda grannarna ville uppenbarligen även vara anonyma. Göran som inte vill offra sin kära utekatt för att tillmötesgå detta som för honom börjat likna en ren förföljelse bestämmer sig för att gå till motattack. Efter omfattande tragglande med värden, hyresnämnden och kommunens miljökontor om sin olägenhet med golvljuden så överenskommer man att Göran av sina egna medel tillåts anlita en byggakustiker för att utföra ljudprov på fastighetsägardotterns vardagsrumsgolv. Ljuduppmätningen, som endast skulle behövde motsvara 1938 års byggnorm, kostade ändå Göran motsvarande en hel månadshyra. Utfallet blev en skräll för värden. Både golvet och delar av strukturen i den aktuella trerummaren, som efter tidigare sammanslagningar bl.a. hade flera borttagna väggar, underkändes och självaste hus-kronprinsessan med följe och allt måste evakueras till följd av den ombyggnation som man nu ålade fastighetsbolaget att utföra.

Festen 1

Om att fira

Det pågick en fest. Det hade varit årsredovisning och allt stod på plus. Hela personalen kände sig trygga, glada och lyckade. Bolaget gick nu äntligen ”framåt i portföljen” - som man sa, och aktieägarna skulle inte få någon anledning att klaga på utdelningen. Hyresintäkterna tickade nu tryggt in i den takt man så länge strävat efter och dessutom hade man på kort tid lyckats vräka ett tiotal hyresgäster - bara under det senaste kvartalet – vilket innebar att även tillgången på "intern"bostäder nu var väl tryggad. Vissa entreprenörer klagade visserligen ännu över tillgången till vettiga lösningar för sin personals bostadsanspråk men även detta problem skulle säkert snart vara löst.
Göran, som just fått sin evakueringsbostad utsedd, undrade nervöst vad den nya hyran skulle komma att hamna på för sin framtida renoverade lägenhet. Han ringde och mejlade bolaget upprepande gånger för att få uppgifter, men utan resultat. Slutligen fick han i telefon beskedet att detta var en sak som kunde ta ”år” att få svar på, - att frågan antagligen skulle hamna i förhandling mellan parterna på oviss tid. Eftersom Göran knappt hade utrymme för någon ökad hyresutgift överhuvudtaget bad han så bolagets förvaltare att framledes kunna få bo kvar i sin evakueringsbostad eftersom den ändå var jämförelsevis överkomlig - även om också det skulle innebära en nästan förödande hyreshöjning på över ettusen kronor i månaden. - Visst! Sa man på hyresbolaget.
Sju månader senare då Göran hunnit börja förskansa sig i sin nya lägenhet, kommer så beskedet; Din nuvarande lägenhet är tyvärr redan uthyrd. Flyttbussen kommer om tre veckor. Din nya hyra för mini-två’an blir 6400kr/mån…
Fortsättning följer…

Hyreshuset

Om svett

Prolog: ”G”, som kommer cyklandes från affären upptäcker sin granne ”K” stå bedvid sin bil och bestämmer sig för att ta ett snack med honom. Han stannar cykeln tre meter ifrån och stiger av. K. öppnar dörren till baksätet i bilen och låtsas inte om honom.

G: Jag tycker vi ska prata om det här. Du svarade aldrig på min fråga igår. (Talar till sidan/ryggen på K.)
K: Att klaga på att man spelar musik klockan fyra på eftermiddagen är bara löjligt. (Står upp med ansiktet halvt vänt mot G. Blicken riktad förbi, mot cykeln)
G: Alltså, du spelar i timtal och så högt att det låter i hela min lägenhet.
K. fortsätter att plocka med sina ölflak i bilen.
G: Jag hör din musik när jag står i duschen!
K. Sträcker på sig.
K: Man spelar inte musik mitt i natten.
G: (?)
K: På natten stör man inte sina grannar, efter klockan tio. Att klaga på att man spelar klockan fyra är helt löjligt.
G: Löjligt?... avbryts
K: Det finns inget som säger att man inte får spela musik på dagen.
G: Man får inte störa sina grannar överhuvudtaget. Du spelar så att det hörs över hela gården.
K: Stäng balkongdörren då.
G: Jag har en balkongdörr av en anledning.
K: Det har jag också. Jag vill kunna vara på min balkong och lyss… (Stannar upp för att omformulera sig)
G: Så du tycker att det är som det ska då, att jag får gå omkring och lyssna på din musik hela dagarna?
K: Inte hela dagarna, jag spelar inte hela dagarna.
G: I timtal. Du spelar i timtal.
K: Ruskar på huvudet.
G: Man sitter inte på sin balkong och spelar musik. Inga människor gör det.
K: Jag har inte ens en anläggning. Det är bara datorn jag lyssnar på.
G: Du har stereohögtalare därnere, försök inte slå i mig något annat.
K: Du kan själv komma in och titta… avbryts
G: Nej, det spelar ingen roll. Du har en musikanläggning som låter i hela min lägenhet.
K: Och så kommer det att fortsätta.
G: Det är jävligt märkligt om du tror att det är normalt att sitta på balkongen och lyssna på hög musik, särskilt som du vet att du har en granne som störs av det.
Tystnad…
G: Det är inte så att du spelar ett par låtar, utan det pågår liksom…
Tystnad…
G: Det skakar i balkongräcket… avbryts
K: Din katt har varit inne i min lägenhet 3-4 gånger senaste året. Jag är allergisk mot katter.
G: (?)
K: Fråga Edit, hon har sett din katt sitta utanför min dörr en massa gånger.
G: Det behövs väl inte om du tydligen redan har pratat med henne.
K: Det är många som är störda av din katt här i huset.
G: Vad skulle det ha med saken att göra i så fall?
K: Att din katt springer in i folks lägenheter. Att du inte håller reda på katten.
G: Det där tror jag faktisk inte på. När var han inne hos dig senast? Två år sen? Det är inte relevant.
K: Tre fyra gånger senaste året, sa jag.
G: Jag tror inte på vad du säger. För ett år sedan började du riva köksväggen på söndagsmorgonen… avbryts
K: Riva köksväggen? Jag rev inte… avbryts
G: Men du höll på och slog i den.
K: Jo, men då slutade jag ju.
G: Men du sa också att du inte hade hört nåt, att du själv tittade på TV...
K. Vrider sig lite i kroppen.
K: Det där… avbryts
G: Det är ett år sen så jag tycker att vi lämnar det. Men jag tror faktiskt inte på dig.
K: Om du vill kan jag slänga ut kattfan från balkongen nästa gång… avbryts
G: Men, nu hotar du också!
K: Är de det du vill?
G: Nej. Verkligen inte!
K: Håll reda på katten då! (Båda börjar gå mot huset)
G: Ditt sätt att bemöta mig är nog det mest förolämpande bemötande jag hittills upplevt under mitt 51-åriga liv.
K: Vad bra, då kanske du fått lärt dig nåt.
G: Nej, jag får ta upp det här med värden.
K. Styr sina steg mot husporten.
G: Vad är det som gör att du kör den här attityden mot mig? (Går ett halvt steg bakom)
K: Det var du som började.
G: Hur då? Genom att jag flyttade in i huset med en katt?
K: Ja, som du inte håller ordning på.
G: Det är en utekatt jag har.
K: Håll honom ute då.
G: Han måste ju få komma in.
K: Olika människor släpper in honom.
G: Det händer.
K: Vet du vad din katt gör när han kommer och ska in och jag kommer här? (Står och öppnar husporten)
G: Nej, vad då?
K: Han springer ut igen.
G: Jag förstår inte vad du menar.
K: Han vänder när han ser mig.
G: Jaha, det är för att han vet att du inte gillar honom.
K: Det är för att jag har skrämt upp honom.
K. Ställer sig, väntande på hissen med sitt ölflak i famnen, blängande mot G. Ett nöjt, ondskefullt grin i ansiktet. En grimas ägnad att försöka skrämma, oroa G för vad som skulle kunna hända med katten.
G: Vad bra, då slipper du att han går in hos dig.
Porten går igen automatiskt. G, som står kvar utanför med sin cykel, slipper se ansiktet längre.
K. Håller sen hissen med sitt öllastande. G. får svettas upp för trapporna.
*
Rösta på en favorit!

SAQER

Om något unikt

Jag anser att gnagaren är världshistoriens mest förföljda, misshandlade och vantolkade lilla däggdjur. Denna förföljelse känns nästan lika överdriven som att jag skulle komma att ligga bakom första världsriket. Jag känner flera som stödjer mig i dessa uppfattningar. Jag litar ofta sämre på människor som bär endast mustasch än de som bär helskägg eller försöker hålla undan ansiktsbehåringen rakt av. Men det är bara ett exempel plockat ur högen av de tusentals svårförklarade fördomar jag tillägnat mig i livet. Jag är rättsivrare och även rättviseivrare då det är applicerbart på omständigheterna, vilket det tyvärr ganska sällan är. Har jag inte råd med tobak, öl, vin, god mat, bil, båt, cykel och en trevlig lägenhet så ger jag inte särskilt många kronor till världens utfattiga utan koncentrerar istället mitt rättvisepatos till frågor som "varför ska avdelningschefen tjäna femfaldigt mer än jag?" - tråkigt nog.
- Annars är jag väl ganska unik...

*

Kökssamtal

Om en oviktig sak

”Det här känns inte som en viktig sak” sa hon snabbt medan hon låtsades ha sitt intresse fokuserat på mobiltelefonen som låg på köksbänken. Vi stod halvt frånvända och följde varandra indirekt i vitögat. - Du måste väl ha vetat vad du faktiskt menade? replikerade jag efter att ha roterat tummen i hakgropen några varv. ”Det känns inte viktigt att prata om” fortsatte hon. - Bestäm dig, sa jag efter en stund. ”Bestäm vad då?” kom det snabbt igen. - Är det en oviktig sak, eller är den bara oviktig att prata om? Jag förstod att detta skulle bli den tändande gnistan. ”Om en sak är oviktig så är den väl oviktig helt enkelt, är du jävla dum i huvet eller FATTARU trögt!” dånar hon nu ut med krafter samlade ända ifrån bäckenbotten och upp. - Jag ställde faktiskt bara en fråga här, la jag till med ett kort litet flåsljud efter sista stavelsen. ”Ja, frågor som kan göra en GALEN ibland!”
- Äh, vi kan strunta i saken, säger jag och sänker mig långsamt ned vid bordet igen.

*

Ön

Om en signal

Mannen låg krökt över betongmuren. Blodet, som redan börjat ringla sig bort mot en dagbrunn ett stycke bort, glimrande bjärt i middagssolen. Även om jag var ganska förberedd, efter att ha hört skriken och ropen, svajade jag till rejält där på min balkong, vid åsynen. De enda ljud som hördes var ljudet av människor som sprang i byggställningen längre bort och mitt eget blods pulserande mot hörselgångarna. Allt annat verkade fullkomligt stilla.
Mannen, som av allt att döma måste fallit ifrån hustaket, var klädd i byggoverall och var fullkomligt orörlig. Helt säkert död som betongen han fått pressad rakt in i livet. Jag orkade inte hålla blicken på honom längre. Det kom upp en slags känsla av gravskändning. Detta var för privat och jag kände överhuvudtaget inte ens till vem som låg där. Nu upptäcker jag grannparet som likt mig står och stirrar ut från sin balkong. Det är inte bara jag som inte klarar att titta längre tänker jag när jag ser att mannen i paret står med blicken fastnaglad bort mot takfoten på byggnaden. Just mot den position varifrån mannen troligen måste ha fallit. Man ser en decimeterstor ljusgrå fläck där på utsidan av den svarta tak-kanten. Snart har även min blick bestämt sig för att vila sig just där.
Som i en slags kontemplation står vi så där tills mannen på balkongen även börjar peka mot fläcken, samtidig som jag hör honom tala till kvinnan bredvid sig: ”Det är en ö, ser du inte ön?” Kvinnan verkar mest frågande. Så börjar han istället gestikulera, peka i olika riktningar och nästan ylande upprepa ”Jag pekade”, ”han fattade ingenting”, ”dom är Albaner”, ”jag pekade på ön” … osv.
Jag, som helst vill flytta bort så mycket som möjligt av min uppmärksamhet ifrån scenen nere på marken, försöker koncentrera mig på att lägga ihop de bitar jag kan höra ur hans stackattoartade framställning, återigen stirrande på denna fläck mot det skinande nymålade taket. Men hjärnan liksom blöder. ”Vaddå ö?” hör jag kvinnan säga liksom klagande innan jag går tillbaka in i rummet och lägger mig gråtande mot golvet.
*