Claes & Susanne

Det hade varit brännboll ute på Djurgården igen. Några polare till Claes hade kommit
på den perfekta raggnings metoden; "Hänger du med ut på Djurgår'n imorgon? Vi är ett
gäng som tänkte lira lite brännboll där, de e skitnice!", som funkade mycket bättre än
att med risk för pinsamma situationer försöka be om telefonnumren direkt i baren.

Claes hade fått med sig Susanne den här gången. De två hade beundrat varandra lite i
smyg under ett par år ända tills lyckliga omständigheter och ett telefonsamtal
nyligen fört dem samman en vanlig torsdagskväll. En kväll som lett till att Susanne,
ung och glad redan hade hunnit flytta in sig och halva klädgarderoben hem till
Claes.
Nu satt de i bussen, på väg hem tillbaka över djurgårdsbron. Den sjunkande solen
gnistrade i kanalen utanför och skickade in ett nästan overkligt starkt ljus i hela
bussen. Claes kände att livet äntligen log sitt allra bredaste leende emot honom och
anledningen till allting satt underbart nog alldeles intill honom. De flesta hade nog tittat
mer på Susanne än på bollen denna vackra junidag. Inte minst de andra tjejerna.
Susanne stack ut. Få vågade klippa sina jeansshorts så högt och mycket få kvinnor ägde
också så enastående vackra ben som hon gjorde.
Denna lilla komplikation var inget som bekom Claes där de satt och gungade fram med
bussen. De hade varit ett par i bara bara två veckor nu, men för Claes var saken redan
klar. Susanne var kvinnan för honom, hon var allt hans tjugofemåriga hjärta kunde
rymma och lite till.
De satt tysta. Claes nu med blicken behagligt vilande mot Susannes nakna knän,
fantiserande om hur dom redan älskat varandra länge, om hur dom i framtiden skulle
kunna sitta just så här fast mera självklara, liksom trygga och fulla av tillförsikt
i varandra.

Susanne satt med blicken vänd mot fönstret, mot Strandvägens förbiilande husfasader,
och hon arbetade med ett problem. Hon hade känt sig nästan som ett cirkusdjur därute
bland Claes olika vänner. Alla dessa blickar. Dels killarnas av förstulen trånad, skyggande,
men ännu mer de andra tjejernas reserverade iakttagande av henne där de rört sig fram
och åter över ängen. Skulle hon behöva skämmas framför obekväma blickar för det som
hon kanske mest av allt var stolt över? Nej, hon var en främmande fågel i denna sfär av
märkvärdiga och strikta människor som omgav Claes och hon kände att hon måste ta sig
ut. Helst snabbt.
Claes drog lätt med långfinret längs skåran vid Susannes ena knäskål och skulle just
till att säga "dom här knäna...", men blev förekommen.
"Claes. Varför älskar du mig?", frågade hon plötsligt, med saklig stämma och blicken
allvarsamt fäst mot Claes. Han hade fått den här frågan tidigare, i en annan tid, i en
annan relation. Den gången även åtföljt av en slags anvisning om att "riktig kärlek ska
man kunna sätta ord på, beskriva!" Han mindes inte längre hur han hade svarat, bara
hur pressad han känt sig att försöka leverera någonting bra. Han var inte poeten som
plötsligt kunde sjunga ut en kärleksförklaring på en beställning av det slaget.
Nu tycktes historien upprepa sig.

Innan Claes ens hunnit reda ut för sig själv hur i all världen han skulle kunna besvara
detta "varför?" med det enkla faktum att han faktiskt älskade ALLT hos henne, fyllde
hon istället på.
"Jag tror att du älskar mig bara för att du tycker att jag är söt." - "Bara?" tänkte
Claes, ytterligare pressad att ge henne något handfast, något som dessutom minskats
med att han just tyckte att hon verkligen var underbart söt och vacker. Stämningen
kändes ödesmättad och om man skulle tänka sig en situation att kunna dra fördel av ett
stamningsproblem så vore denna perfekt. Claes behövde vinna tid, men hängde redan i
ringhörnan. Hade han någonsin hetare önskat sig att kunna ge ett snabbt och vackert
svar på en rak fråga?
"Nej", blev också hans enkla tafatta svar.
"Vad är det då?" fortsatte hon förhöret.
"Jag älskar hur du ÄR." Han förstod att det inte skulle räcka särskilt långt.
"Gör du verkligen det?" Susanne lät skeptisk, betvivlande i hela sitt tonfall.
"Jaa! Jag gillar hela dig, helt enkelt." Claes tryckte lagom försiktigt på sitt "Jaa!".
Det var uppenbart att Susanne var missnöjd med något, så säkrast var att vara varsam
med uttrycket, hade han känt.
En vecka senare försvann Susanne lika plötsligt som hon dykt upp, och Claes skulle
aldrig lyckas glömma henne. Hon som överfyllt hans hjärta.

* * *

Det skulle ta Claes månader, ja år att räkna ut att det ju egentligen varit närmast
likgiltigt både vad han sagt och hur han sa det. Att Susanne visserligen ville få in
honom i en fälla, strategiskt försöka få fram att hans kärlek inte var av det
tillräckliga slaget, men att detta också innebar att han lika gärna hade kunnat
tillåta sig att gå rakt i fällan, eller sagt i stort sett vad som helst. Att det Susanne
egentligen ville ha sagt var att hon redan bestämt att det aldrig skulle kunna bli dom.
Att deras romans i praktiken redan var över.

*