Språk om språk

Jag ska tala om hur det ligger till med min syn på det gamla äpplet.

Det finns egentligen bara ett språkbruk som inte regelmässigt lämnar mig skeptisk eller något
undrande. För mig är språket, talat eller skrivet, i princip oförenligt med sanningen. Hur mycket
kunskap och preliminära fakta det än må förmedla är det ett instrument för lögner, generaliseringar,
drömmar och fantasier. Aldrig sanning. Sanningen har inga tolleranser. Inga give or takes.
Genom språket har människan som enda levande väsen erhållit möjligheten att ljuga. Och det
blev en rejäl hit! Så nöjda är vi med denna uppfinning att vi tagit oss friheten att upphöja och
sammanblanda företeelsen med "medvetande". Vi föreställer oss att möjligheten till ett språkligt
resonemang skulle vara själva förutsättningen för att kunna förstå sig självt. Tillåt mig att vara
skeptisk - mer än skeptisk.

Med språket kan man uttrycka tro. Man kan spekulera kring sånt man inte vet och om nöden så
kräver även söka fastställa en egen sanning ur dom samband man eventuellt kan skönja. Men
sanningen gäckar alltid, kommer alltid att gäcka, längre bort - bortom språket.
Enkel logik leder till att allting, jag säger allting, uttalat med språket - hur än goda föresatserna -
är lögn, i varierande grad. Alltså är jag skeptisk. Skeptisk till allt som sägs och skeptisk allt som
skrivs.

Lyckligtvis så finns det andra ljud att ta till.

Musik.

*