En tråkig historia

"Jonsson", stod det i blek skrift på en liten gulnad tejpbit under brevinkastet.
Örjan ville inte väcka uppmärksamhet hos hyresvärden och för Thomas, han som stod
på kontraktet, var det snarast ett villkor. Thomas bodde sommarhalvåret med sin familj ute
i Årtorp men var tvungen att stå skriven på sin gamla etta i stan för att vara berättigad till
hyresbidrag och vårnadsbidragen för sina tre barn. Vinterhalvåret tillbringade han
huvudsakligen i Thailand där han drev en liten resebyrå för unga fattiga thailändskor. Ja, han
kallade det så, men i verkligheten handlade det ju om en del annat också. Som att hjälpa till att
ordna inkomster åt flickorna så att dom alls kunde få råd med någon resa. I Sverige hjälpte
förutom Örjan även hans egen sambo Tamitra till att sköta mottagandet på hemmaplan.

Det var egentligen inte leveranserna som gav några pengar. Pengarna låg mer knutet
till själva hjälparbetet nere på orten. Thomas höll med stor villa och all tänkbar
service för att hjälpa flickorna till anständiga inkomster. Där fanns alltså en
naturlig och rättmätig del att plocka ut av den kakan. De flitigaste ludren vann i
slutändan en flygbiljett till Sverige där dom sedan fick hjälp av Tamitra att skriva
glada brev tillbaka till sina f.d. kollegor nere i Thailand.

Affärerna gick riktigt bra men det blev också en hel del arbete och mycket att tänka
på. För att förenkla det hela hade man nu prövat att skicka iväg två flickor
samtidigt. En förbeställd taxi hade tagit Rose med lillasyster Tania till Örjans
adress i Stockholm. En vänlig granne lyckades sen tursamt hjälpa dem att hitta
dörren med den lilla gulnade lappen med "Jonsson" på. Problemet var att Örjan
Jonsson inte var hemma, så när Rose och Tania hunnit sitta av en timme på sina
resväskor ute i trappen gör den vänlige grannen slag i saken och bjuder in dem till
sig på en kopp te. I förvirringen tror flickorna att det är grannen som är den de
skulle träffa och börjar genast öppna sina väskor dignande av burkar och askar med
thailändska specialiteter. Grannen tänker att de måste vara väldigt hungriga och
tecknar åt dem att följa med till köksbordet som han sedan snabbt fyller upp med
allt vad han hittar i kylskåpet. Mamma Scans köttbullar, kall potatis, olika burkar
med rödbetor, inlagd sill och leverpastej. Tekannan åker på och den gode grannen
ställer sig att skiva upp en surdegslimpa samtidigt som han blickar ut genom
fönstret.

Där ser han Örjan komma makligt spatserande mot porten med sin thailändska
hemhjälp/alltiallo fem meter bakom sig släpandes två tunga matkassar genom
snömodden. Han överväldigas av äckel inför åsynen och bestämmer sig för att inget
låtsas om. När flickorna senare under uppgivande av hisnande fnitterkaskader lyckats
gnaga sig runt både sill och pastejmackorna utan att så mycket som snudda vid de
frikostiga påläggen måste han inse det uppenbara; Rose och Tania har inte släpat med
sig buntvis med thailändsk mat utan en anledning. Ännu en kapitulation inför
situationen och i det nästa är bordet istället fyllt med de mest färgsprakande
anrättningar, flinkt framplockade ur bagaget. Grannen föser lite förläget undan
sillen och det andra och sätter sig till bords för att låta sig bjudas på en måltid
som skulle bli den mest minnesvärda han någonsin upplevt.

Men vad ska han göra nu?

*