Ove

Han tänkte lite på sitt eget vis, Ove. Troligen var det med det han lyckats ta sig
till den här finalen. Att "äga" innerspåret är ju den självklara målsättningen för
alla som vill ta sig runt en bana snabbast möjligt, men en så enkel teori räcker
inte långt. Inte i en flock där alla tänker likadant. Det fanns säkert hundra
varianter på hur att försöka variera temat. Ove hade hittat sin egen.
På 48: onde varvet låg de fortfarande hopplöst uppradade likt ett välordnat pärlband
längsmed innerspåret och något måste hända. Ove låg sedan tio varv tillbaka som
inklistrad på sin femteposition, och femma skulle han sluta, om han inte vore just
Ove. Att bromsa sig förbi var uteslutet då hans, precis som alla andras, bromsar
redan glödde efter varje kurvtagning. Så var det i toppen. Nu krävdes något annat.
Efter långrakan in emot det 49: onde varvet låg dom runt i 270km/tim och det var här
Ove skulle agera. En snabb ompositionering ut till höger och bakomvarande ekipage
frestas obönhörligt att fylla upp den lediga ytan, får för hög fart, törnar i fyran
varpå båda sladdar iväg åt varsit håll. Ove lyckas upprepa processen metodiskt ända
tills han på så vis tagit sig ända upp i häcken på ledarekipaget.
Vad ska han nu göra, Ove? Fältet är avhängt och metoden kan inte tillämpas längre.
Två kurvor återstår när Ove inser detta faktum. "Antingen satsar jag allt på ett
kort och bromsar mig förbi den här djäveln eller så slutar jag tvåa i cupen", tänker
han, håller gaspedalen mot golvet en extra halv sekund inför sista kurvan, kommer
upp jämsides och... glider okontrollerat, fyrhjulssladdar, bromsar, skriker,
drunknar i bildelar och eldslågor.
Ove, nästan en legend.

*