Gunvor

Hon blickade bort mot fågelburen i andra ändan av sovrummet. Halvliggande i sängen
spelade Gunvor upp scenen ur minnet, om och om igen. Hur blicken sakta men säkert
hade mattats, tills masken plötsligt trätts på och hon inte fick se honom längre.
Bara den späda kroppen som sett så otäckt livlös ut. Sedan blicken från skötaren när
hon rakt på sak frågat honom om oddsen. Det lite ansträngda leendet och sen
svaret; "Det här ska säkert gå bra, men det är ju en ganska stor operation, så
att... ja, du inser ju att man alltid har att göra med risker här." Om det var något
Gunvor förstod så var det det, men HUR stora risker!? Det gavs hon inget svar på.

Åtta tusen kronor hade operationen kostat och Börje levde ännu på morgonen, men det
var också allt man kunde upplysa henne om i telefonen. Gunvor störtade iväg i en
taxi. Oron var nu så stark att hon tvingades stänga av alla känslor, bara följa
taxameterns bläddrande likt en omvänd nedräkning fram till det nervösa återseendet.
Sju år hade dom haft tillsammans men det var redan som om dom delade samma
blodomlopp, något som den gångna mardrömsnattens ideliga och kallsvettiga
uppvaknanden givit henne ångestfyllt bevis för.

Nu var hon äntligen där. Blick still stod hon med två kliv kvar fram till en liten
rektangulär stålbur längst nere i botten på korridoren. "Börje 10:00" stod det på en
liten illgrön lapp på taket. Själv låg han i framstupa sidoläge med sin nakna buk
lysande i skärt genomkorsat av levrat blod längsmed operationsärret tvärs över.
Gunvor satte sig svajigt ned på närmsta stol intill.

"Du kom så snabbt så han har nog inte hunnit vakna upp riktigt än", förklarade
veterinären som kom gående i korridoren.
"Vakna upp? Har han varit nedsövd i tolv timmar!?"
"Njae, vi fick göra ett nytt litet ingrepp i morse för att tappa ur buken bara."
Veterinärens trygga röst dämpade den värsta ångesten så att hon orkade ta sig upp ur
stolen igen.
"Ja, det ser inte så vackert ut så här i början men undulater växer ganska snabbt ut
nya fjädrar", förklarade han med ett vackert solbränt leende i ansiktet.
"Så han... du är säker på att... Alltså jag und..." Orden ville inte låta sig
uttalas.
"Lasse, förresten, hej! Du är Gunvor Öst förstår jag, hej, vad bra." Lasse klev
vidare ett steg och böjde sig ned över buren, betraktade så fågeln under fem tysta
sekunder. Gunvor såg hur hans vänstra hand började glida slappt nedför låret innan
han under fortsatt tystnad försiktigt fattade tag i burhandtaget med andra handen.
När han slutligen åter vänt sig om ser han bara Gunvors kapprygg fladdrande
försvinna nedför korridoren.
"Vi...", hör Gunvor veterinären yttra svagt bakom sig innan hon svänger ut mot
receptionen igen.

Två timmar senare promenerar Gunvor rödgråten ut mot gatan med den glatt
svansviftande taxen Jurij i andra ändan av ett läckert skinande läderkoppel, säkert
fattat i handen.
Några tusen hade han kostat att lösa ut från kliniken, precis så många som hon hade
blivit kompenserad för sin lille Börje. Älskade lille Börje som just påbörjat sin
långa sömn, omsorgsfullt insvept i Gunvors högra innerficka.

*