Bussfärden

Evelina hade svårt att få tiden att gå. Jobbet att köra lokalbussar hade hon haft i
snart sex år nu och det var inte längre mycket som hon inte kunde sköta med
förlängda märgen. Ända ned till att parera minsta gupp i gatubeläggningen. För att
ändå hålla sig vaken sysselsatte hon sig med en liten privat tävling som gick ut på
att optimera sitt förutseende för rödljusintervaller. I praktiken gick det ut på att
bussen aldrig skulle behöva stå still annat än vid hållplatserna.
Efter ett par år av fokuserande på denna uppgift var hon nu mästerlig på området.
Det fanns sträckor där hon kunde ligga med konstant fart i flera minuter och
rödljusen slog om i exakt rätt ögonblick alltmedan högerfoten låg med ett lätt,
konstant tryck på gaspedalen.
Förutom själva tävlingsmomentet gladdes hon åt den besparing i energiåtgång och
dieselrök som hon åstadkom.

Evelina var själv inte vidare förtjust i att åka buss. Det gav henne mest en känsla
av traglighet. Att i konstant fart flyta fram i ett tåg var sinnebilden för det
perfekta resandet. Följdriktigt tänkte hon att hon möjligen kunde glädja sina
passagerare med en liknande körstil - hur fel kunde hon inte ha.

De första signalerna om att det hela inte föll helt rätt ut var att hon allt oftare
fick väcka upp djupt sovande passagerare ute på ändhållplatserna. En opraktisk
omständighet, så klart - dock inget hon ville ta som argument för att hon skulle
vara ansvarig att hålla sina passagerare vakna genom hårda, upprepade inbromsningar.

Nu, nära fulländning i sin lilla konst att få bussen att bara makligt bara glida
fram förbi alla gatukorsningar, kom smällen; ett raseriutbrott. Precis som hon i
tjugofem kilometers konstant fart liksom magiskt lyckats utlösa grönljuset i sista
korsningen innan pendeltågsstationen, hände det. Mannen som kom forsande uppför
mittgången var röd i ansiktet. Tog hjälp av hakar och stänger för att med armarna
maximera sin framfart upp mot förarplatsen. Evelina följde honom i spegeln, insåg
att det inte skulle bli trevligt. En snabb titt på klockan hann hon med.

- Jag har för helvete ett tåg att passa här, skrek mannen mannen i desperat ton mot
henne.

Evelina gav honom två höjda ögonbryn utan att komma på något att svara honom.

- Det här är tamejfan sista gången jag använder kollektivtrafiken. Skit! Sover du
eller?

Evelina sjukskrev sig nästa dag för utmattning.

*