"Tid som varit som tid som inte varit" - nej, det blev för svårt.
- Vad kan jag göra för att få slippa vara mera jagad av detta vemodstyngda begrepp!
- Det krävs ett offer, svarade han kort.
Ja, det kunde jag väl föreställt mig, men vad kunde jag isåfall ha att ge? Jag som knappt hade råd till skor på fötterna, vad skulle jag kunna ha att offra som var av tillräckligt värde, frågade jag honom.
- Du kan offra kärleken, löd svaret.
"Kärleken", vad menar han? Det vore ju nästan som att offra livet självt. Jag sa ingenting, stirrade bara häpet framför mig.
- Eller din hälsa, om det skulle kunna passa dig bättre. Men herregud, hälsan, vad blir nästa förslag, frågade jag mig häpet. Hälsan är väl det dyrbaraste man har? Jag blängde mot honom, fortfarande utan ett ord och med bägge ögonbrynen uppdragna i pannan.
- Jag har inget mer, muttrade han. Jag var fortsatt stum. Hur skulle jag rimligen kunna välja mellan hälsan eller kärleken?
-Ok, sa han efter en stund. Du kan få välja ögonen också, men bara om du samtidigt vill avstå från all din fritid, så länge du lever. Mina tankar började snurra. Vad vore ett liv utan vare sig fritid eller syn? Eller ett liv utan kärlek, det är ju inte ens ett liv! Han avbröt mig i mitt tankearbete.
- Men om du inte kan bestämma dig så finns förstås alltid döden, även döden finns bland alternativen.
- Under vilka former då, fick jag till sist ur mig ur en känsla av påtaglig overklighet.
- Du blir kallmarinerad i grytan där. Han gjorde en gest bort mot en enorm stålkittel som stod uppriggad längre bort i rummet.
- Bestäm dig.
- Jag offrar kärleken, slängde jag ur mig och insåg med ens att jag skulle vara den ensammaste människan i universum och att jag likaväl kunde ha valt att få mitt öde beseglat där i järnrytan.
- Alla gör samma val, svarade han. Innan de förstås ångrar sig lika snabbt igen, la han till. Jag förstod att jag var fast. Fast i tiden. Dömd att ha den gäckande tiden flåsande mig i nacken alltmedan jag hade att spänta vidare i mitt lopp mot förintelsen.
Jag hade vi det laget låtit min kropp sjunka ned mot golvet. Där, i en svajande knäställning och med blicken tomt stirrande i golvet, hör jag honom resa sig för att med släpande steg ta sig bort i riktning mot järnkitteln. Väl där fattar han tag i en stor spak som han sen häver sin vikt över. Kitteln vänds uppochned, men ingenting kommer ut ur den. Ett kluckande skratt hörs bakom mig. Jag vänder mig mot ljudet men ser ingen där. En rysning far genom kroppen medan jag impulsivt fläker mig upp på fötter för att försöka lämna hela scenen.
"Varför så brått", hörs rösten igen, helt vänligt. "Vår stund må vara utmätt, men vad spelar det för roll? Livet är ju ändå bara nu, vare sig du springer eller sitter och tittar i golvet är din tid alltid nu. Det finns bara det, allt annat är endast ett nytt eller förgånget nu. Tid är bara ett tankefoster som letat sig upp ur bilden av kroppars rörelse - som i sin tur inte är någonting annat än det vi kallar liv. Stilla dina rörelser och märk att livet vidgas i nuet." Rösten gjorde en lång paus innan den slutligen la till; "Vi hörs, nu", och var försvunnen.
Men så blir det kärnvapenkrig och jorden förstörs så att till och med fiskarna dör ut.
