torsdag 17 februari 2011

Språk om språk

Jag ska tala om hur det ligger till med min syn på det gamla äpplet.

Det finns egentligen bara ett språkbruk som inte regelmässigt lämnar mig skeptisk eller något
undrande. För mig är språket, talat eller skrivet, i princip oförenligt med sanningen. Hur mycket
kunskap och preliminära fakta det än må förmedla är det ett instrument för lögner, generaliseringar,
drömmar och fantasier. Aldrig sanning. Sanningen har inga tolleranser. Inga give or takes.
Genom språket har människan som enda levande väsen erhållit möjligheten att ljuga. Och det
blev en rejäl hit! Så nöjda är vi med denna uppfinning att vi tagit oss friheten att upphöja och
sammanblanda företeelsen med "medvetande". Vi föreställer oss att möjligheten till ett språkligt
resonemang skulle vara själva förutsättningen för att kunna förstå sig självt. Tillåt mig att vara
skeptisk - mer än skeptisk.

Med språket kan man uttrycka tro. Man kan spekulera kring sånt man inte vet och om nöden så
kräver även söka fastställa en egen sanning ur dom samband man eventuellt kan skönja. Men
sanningen gäckar alltid, kommer alltid att gäcka, längre bort - bortom språket.
Enkel logik leder till att allting, jag säger allting, uttalat med språket - hur än goda föresatserna -
är lögn, i varierande grad. Alltså är jag skeptisk. Skeptisk till allt som sägs och skeptisk allt som
skrivs.

Lyckligtvis så finns det andra ljud att ta till.

Musik.

*

8 kommentarer:

  1. Intressant inlägg. Det är lögner i olika former vi håller på med. Det är klart! Bra att vara medveten om det.

    SvaraRadera
  2. Viktigt. Bra. Alltför kategoriskt.

    SvaraRadera
  3. Gillar. Funderar på om man kan ljuga genom musik också.

    SvaraRadera
  4. Och ibland är tystnaden det enda rätt. Tycker i alla fall jag.

    SvaraRadera
  5. @Znarko: Nej. Ej heller Marx, Weber, Freud, Heisenberg, Wittgenstein,Foucault Kuhn eller Kant...
    Den kritiska filosofin från den tiden gör gällande att det inte finns några perspektivoberoende fakta. Jag tycker inte att det stämmer. Ex: "Jag observerar en termometer som påvisar köldgrader."
    För mig är detta ett entydigt faktum, en sanning. Problemet ligger i att det bara betraktaren eller betraktarna av termometern som äger fullt bevis för satsen. Att den som sanning måste vara preliminär för alla andra. Att språket alltid är en osäker sanningsbärare.

    Dessutom är ju ett sådant påstående fullständigt ointressant som information tills det tillfogas en slutledning av typen "Det ÄR minusgrader här", vilket i självaste verket måste vara ett antagande - alltså var konstaterandet i någon mån en lögn. ;)

    SvaraRadera