Snurran

Om att snurra

Så står brorsonen plötsligt där på altanen och Eskil kan äntligen släppa sin oro.
”Jag har försökt ringa… gick det verkligen att hitta i mörkret?” frågar han.
”Jag fick skjuts.” Egil stryker sig över nacken, som om den fortfarande vore blöt av sjöstänket.
”Skjuts? … men var är… var har du snurran då?”
”Den är borta” silar han fram genom en spänd grimas, kisande mot farbrodern.
”Borta.., hurdå, vad då borta?”
”Någon måste ha snott den.” Egil skjuter upp handen i håret för att naturligt komma undan med blicken. Vågar inte se mot farbrodern.
”Va?" Ansiktet blir till en holk. "Är du av med båten!”
”Japp.”
Fortfarande med huvudet nedböjd upptäcker Egil att byxfickan putar ut ganska iögonfallande under ena byxbenet. Han slår sig snabbt ned i en stol, hoppas att tygspänningen ska släppa runt fickan - att sedelbunten ska sjunka in något om han kan få tyget att skrynkla sig lite.
”Vad har hänt, varför har du inte svarat i telefon?" ... "Har du förlorat telefonen, också!?” fortsätter han, uppjagat. Egil börjar osäkert fumla runt i kläderna.
”Högerfickan?” Eskil nickar mot knölen som fortfarande syns under byxbenet. Egil avbryter letandet, tittar sig tafatt omkring.
”Men ligger den inte där?” Farbrodern förstärker med pekfingret.
”Nej, den finns visst inte…”
”Blev du rånad?” Eskil kliver framåt samtidigt som Egil hastigt reser sig upp, tar ett par oroliga kliv innan han vänder sig tillbaka mot farbrodern.
”Båten är stulen, mer vet jag inte.” Det uppgivna tonfallet understryks av hans två utslagna armar.
Han hade aldrig kommit överrens med vare sig farbrodern eller snurran. Nu skulle han äntligen få slippa båda, tänkte han. Dessutom kunde han skippa jobbet och istället få sig en välbehövlig semester i Grekland.

Egil tar en ny stol och beklagar sig över det skedda, lovar slutligen att verkligen försöka göra allt han kunde för att återfinna farbroderns båt. Med ett litet tillgrummlat "God natt" reser han sig sen åter och börjar röra sig mot sovrummet.
Eskil som sedan ett tag endast suttit med tummen tryckt mot en snedvriden käke släpper den äntligen och ger honom en stum nick tillbaka.

Nästa morgon är Egil utan byxor.

*

Slavinnan

Om dagen efter

Viktorina hade legat vaken i två timmar och tittat ömsom på sin make och ömsom ut genom glipan i fönsterdraperiet. Solen hade redan varit uppe innan de kysste varandra god natt, och det för bara ett par timmar sedan. Deras första godnattkyss som äkta makar. Hon låg och försökte analysera känslan. Det hade blivit en ovanligt lång kyss, eftersom båda förstås visste vart de ville att den skulle leda.
Hela bröllopet hade redan präglats av en känsla av beställningsverk, ett gigantiskt skådespel där bägge till slut kommit att ge sitt allt. Det gick liksom inte att ta fram mer på beställning nu, det visste de också båda. Ändå - känslan av misslyckande. Det faktum att de redan hade haft sex med varandra i åratal gjorde ingenting bättre. Snarare adderade det en portion tristess till alltsammans. Bröllopet, bara en ceremoni – visst - men var det deras ceremoni? - Nej, då hade jag nog inte legat här otillfredsställd och blickat ut genom ett fönster, tänkte hon.
Men kanske var det lika bra så här. Romansen hade egentligen tagit slut redan då förlovningsplanerna nått sitt godkännande. Deras privata förbund hade redan då förvandlats till en offentlig angelägenhet. Att alla sen stått och klappat händer hade tyvärr inte heller hjälpt upp saken, snarare tvärtom. Anspråken på delaktighet från alla olika håll hade redan från den dagen känts som ett slags alienerande bakterieskikt, utsmetat över huden på dem.
Nu återstod arbete.
Hon tänkte med en känsla av livsviktighet på den allra sista klämtande känslan av frihet hon hållit fast vid ända till sekunderna innan de tågade in i kyrkan.
- Men allt hade gått som på räls.
Som från en omedveten reflex lyfter hon plötsligt ena handen och vinkar lite prövande ut i rummet, noterar att handen rör sig mera axiellt nu.

*

Avigt

Om något avigt
*
.u.d .lne lekyc ne aröfmarF :tgiva-XXX tmertxE
.segnälkab råg mos txet ne asäL :tgiva tgidläV

Havstruten

Om utsträck tid

Jonny var inte direkt avvikande. Man kan säga att han hade ett väldigt obundet förhållande till vad som oftast brukar kunna innefattas inom begreppet ”realiteter”. Detta innebar att han gärna tillämpade ett ”pröva själv” resonemang - ofta till en grad som av de flesta skulle kunna beskrivas som ”in absurdum”. Det handlade inte om vanlig tjurighet, inte heller om ovanlig envishet eller bristande tillit, utan om ett faktiskt vetenskapligt intresse, en stor nyfikenhet och ambition att på djupet försöka förstå saker och ting här i världen.
Nu var han på språkresa till Cornwall och elevgruppen forslades iväg för att titta på Lands End. Det var sagt att man skulle få uppleva det storslagna "mötet", där det Engelska fastlandets yttersta utpost möter och klyver Atlanten mot Engelska kanalen.
Väl på plats ledsagades Jonny och hans lilla kamratgäng bort till ett järnräcke som löpte längsmed den höga klippavsats varifrån den omtalade vyn skulle få avnjutas. Jonny, som redan hade sett en hel del havsvyer i sitt liv, upplevde något av ett antiklimax. Vad man kunde se, förutom det väl indragna skyddsräcket, var en obruten havshorisont, eller om man vände upp blicken något, en skock trutar som låg och seglade i de kraftiga uppvindarna. Av själva strandlinjen - mötet - kunde varken ses eller höras just någonting.
Där stod Jonny och hans kamrater och spejade ut i havsdiset. Jonny valde snart att istället rikta sin uppmärksamhet mot fåglarna, att välja ut en trut att följa med blicken, försöka se hur länge den kunde hänga sådär bekvämt i vinden utan ta hjälp av några vingslag. Efter en stund lade sig truten i sakta glidflykt ned mot havet och försvann ur sikte under klippkanten. Utan mer än en tillstymmelse till ett enda flax.

Antagligen var det truten som utlöste Jonnys impuls att ta sig under järnräcket. Nu tänkte han fanemej bevittna det där mäktiga mötet det hade snackats om. Med tre korta kliv var han framme vid klippkanten. Böjer sig försiktigt utåt medan han hoppas att ingen ska börja skräna eller protestera bakom honom. Inte ett ord hör han. Under full koncentration sträcker han sig så ytterligare en liten bit utåt och får äntligen upp synfältet. En hisnande vy av den majestätiskt vackra klippudden som ligger där insvept i sjörök från mäktigt pulserande havsdyningar, klistrar in sig på näthinnan. ”Nu slipper i alla fall jag komma hem tomhänt för att berätta om en avlägsen horisont och några havstrutar”, hinner han triumfatoriskt tänka innan ett plötsligt vindkast får honom att tappa balansen.
Han hinner inte ens flaxa till med armarna innan han inser att den möjligheten redan är överspelad. Det finns inte heller skuggan av en chans att överleva de kanske fyrtio meterna av fritt fall ned mot de kantiga klipporna han ser under sig. Att det här fallet kommer att bli hans sista inser han i samma millisekund som tyngdpunkten förflyttats förbi foten han nyss placerade så varligt där på klippkanten. Nu, svajande över avgrunden, händer det märkliga. Istället för att arbeta med dödsskräcken eller koncentrera sig på sin balansakt så förflyttas Jonny långt bort därifrån.
Han får återuppleva en hel mängd viktiga möten och situationer ur livet. Många överraskande, då minnena redan hunnit gömma sig under den unge mannens medvetande. Det framstod plötsligt väldigt tydligt vad som varit betydelsefullt för honom, nu då allt oväsentligt brus effektivt sållades bort och gjorde sikten fri.
Sexton år av liv rusade igenom honom som i en enda blixt, och särskilt en person intog en väldigt central plats där - Jonnys egen mamma. Självklart, kunde man tänka - men för Jonny var det en total överraskning.
En överraskning som han dessutom behöll för sig själv.
Kanske borde han ha tackat sin mamma. Kanske var det rentav hon som gav honom kylan att inte genast börja flaxa där i den ryckiga vinden, utan istället behålla sitt kroppsläge, avvakta, beredd på att nästa vindrörelse skulle kunna hjälpa honom tillbaka, i motsatt riktning.

*

Jochum

Om en stofil

Jochum sitter i sin fåtölj och tittar lite plirande på den unga tösen. ”Du är verkligen söt, kan du vända lite på dig så att jag får se på dig..” Janna som just hunnit bli femton, skrattar generat, men vill undvika att öka på pinsamheten vid den lilla släktsammankomsten och snor följdaktligen runt lydigt där hon står. ”Tack ska du ha” får hon i belöning för den lilla uppvisningen. Jochum verkar nöjd, om än lite generad även han. Det skiljer nästan sjuttio år i ålder. Gränsen för vad som kan vara passande är kanske lite utsuddad, men vi andra står ändå och rodnar ikapp med Janna efteråt. Jochum är ”väldigt svag för kvinnlig fägring” har vi som står honom närmast fått lära oss. Men nu hjälpte det inte riktigt. Pinsamheten lade sig som ett tyst täcke i några sekunder. Juchum, som nu hunnit sätta sig i centrum för allas uppmärksamhet, fortsätter; ”Ja, du är vacker Janna”, och bugar sig sen lite osäkert ett par gånger för att markera att seansen är över för den här gången. Janna ger ifrån sig en liten artighetsflämtning och börjar söka med blicken omkring sig.
Det är klart att hon är vacker. Problemet är bara att Jochum börjat bli gammal och på glid tillbaka mot sin egen uppväxt på tjugotalet, då barn i hans miljö ofta kunde behandlas närmast som ägodelar.

*

Stor profil

Om en profil

Det är en väldigt vanlig uppfattning, som även kan leda till ödestigra konsekvenser, att storen skulle kunna planas genom att påföras en dikt skotning ned mot läsidans låring, allternativt ges en duvning med kicken. Så ligger det emmellertid inte till. Det enda som uppnås är en sen buk och ett stängt lik.
För att få fram en profil som inte stänger måste man åstadkomma skruv. En skruv tar man fram genom att skotpunkta i lovart.
Planad buk fås endast med krummad mast eller cunningham. Inget annat!
(Ja, utom rev tillfälligtvis..)

Uthuset

Om något tjejigt

Natten låg stilla lägrad därutanför. Alina hade börjat känna sig trött och just öppnat alla fönster för att vädra innan hon skulle få krypa ned i sin älskade säng. Hon halvlåg redan på sängöverkastet, väntade in den svala sensommarluften medan hon lite förstrött följde rörelserna i tv-rutan i andra änden av rummet. Det hade blivit en del vin under kvällen och hon konstaterade nöjt att nattkylan som nu börjat sprida sig i rummet inte verkade kunna kyla ned henne.
Just som hon började känna sig uttråkad på att ligga där i halvmörkret kom den tillbaka, den där välkomna känslan i kroppen. Hon hade råkat stryka sig själv över ena låret där hon låg med ena benet hängande över sängkanten. Råkat starta en process som hon gärna ville följa med, eller ännu hellre försöka accelerera för att inte riskera att tappa bort det som startat den.
Hon reser sig mjukt ur sängen och drar snabbt av sig alla kläder, släpper dem i en liten ring omkring sig innan hon kliver ut ett par steg mot hampmattan mitt i rummet. Där sjunker hon ned och sträcker ut sig på rygg för att låta sig omsvepas av den nattfriska luften som rinner emot henne längsmed golvet. Huden knottrar sig lite, och bröstvårtorna reser sig modigt medan hon betraktar sig själv i motljuset från den flimrande tv-rutan. En gammal live-konsert med Phil Collins hörs bara svagt därifrån, men ändå liksom uppfordrande, taktfast. Hon glider in i fantasin; Hon är både härdig och oantastligt vacker. När hon hör publikovationerna komma strömmande från tv'n, känner hon sig som utvald av publikmassan. Ena benet viker hon nu upp så att hon bitvis kan se sin sträckta fotled med den lite smutsade fotsulan uppvänd och bäckenet som tvingar upp bålen i en lätt båge. Allt känns helt och starkt i henne när hon så börjar smeka sig själv, klämmer och rör vid allt hon ser medan hon med ena handen mekaniskt börjar bearbeta könet. Som en extra krydda ingår medvetandet om att hon även i verkligheten faktiskt skulle kunna vara betraktad. Från en okänd plats ute i mörkret skulle någon kunna betrakta henne genom det vidöppna fönstret och altandörren. Hon hade noga avvägt den lilla risken mot den extra spänning det gav henne. Alina älskar nu sig själv, med sig själv, och hon vet i det här läget inget bättre, inget högre. Hon hade använt nästan samma rutin i flera veckor nu och det brukade inte ta henne mer än kanske ett par minuter att uppnå ett förlösande klimax.
. När hon vaknar upp nästa morgon ska hon fortfarande vara naken, men nu fastsurrad mot en träregel och liggande på ett helt annat golv, ett jordstampat golv i något uthus som hon inte kan känna igen. Hon är omtöcknad och hopplöst oförmögen att kunna göra något åt sin situation. Kan endast ligga där i sin hjälplöshet och vrida och vända med huvudet - hon vågar knappt ens använda rösten - bara vänta. Vänta på att någon, som antagligen åtrår henne ännu våldsammare än hennes egen föreställning når, ska dyka upp och själviskt börja använda sig av henne. Människan som försatt henne i detta läge ska inte komma att skada henne rent fysiskt, bara göra allt hon vill med Alina, ända tills den dag hon kanske tröttnar och måste överge henne. Kanske t.o.m. döda och begrava sitt offer då hon inte kan komma på något ytterligare att göra med henne, eller för att hon räds konsekvenserna av sitt brott.
Mirakulöst nog blir Alina upptäckt av en polispatrull långt innan något av detta värsta behöver ske. Människan är förstås inte där när polismännen bryter sig in i byggnaden för att befria henne, finna henne fjättrad till händer och fötter mot denna träregel, detta pinoredskap som givits henne som enda sällskap. Poliserna får arbeta med kniv för att få loss henne, få isär repen kring trävirket och hennes lemmar. Under tiden njuter hon så intensivt av polismännens uppmärksamhet mot hennes blottade kropp, hennes nakna utsatthet där på jordgolvet, att hon pulserande lyfts upp från golvet.
Alina kilar kvickt iväg efter morgonrocken, stänger igen fönstren och slänger sig ännu varm och mjuk ned i sin älskade säng.

*

Cykeln

Om dekaler

"Egentligen är det inte mitt problem" Fritiof var less. Han såg Fadime som hopplöst fast i sin offermentalitet.
"Cykeln tillhör varken dig eller mig, men om du vill ta över ansvaret för den så blir det, just det; ditt ansvar.
"Jag kan hämta den nästa vecka om du bara låser fast den så länge"
"Låser fast den? Jag har väl inte rätt att låsa fast någon annans cykel?"
"Gör vad du vill, men jag kommer och hämtar cykeln så snart jag kan"
"Man borde ju ta den till polisen i första hand..."
"Jag kan komma i morgon och ta hand om den!"
"Jag är inte hemma imorgon"
"Ställ ned den i källaren då, så länge"
"Som sagt, jag ju vill egentligen inte ha med den att göra"
"Jag kommer imorgon och rullar ut den på långholmen, så får den stå där!"
"Jag hade tänkt att den kunde få stå här ett par dagar så att ägaren fick en chans att hitta den.."
"OK, låt den stå där. Jag ska skaffa ett lås så fort jag får pengar"
"Jag vill inte ha den stående här för länge, vill helst slippa bli förknippad med den"
"Men herregud, flytta på den då!"
"Jo, fast då är det ju förstås risk att nån bara tar den"
"Vad är det för färg på cykeln?"
"Lindblomsgrön"
"Jag älskar lindblomsgrönt!"
"Jag vet, det står på sätt och vis ditt namn på den.."
"Kan du inte bara låsa fast cykeln?"
"Nej, sa jag ju. Men jag kan ta den till polisen"
"Men då är det ju höst innan man har en cykel att cykla på!"
"Man o man.. Då är det väl min cykel antar jag - om ingen hämtat ut den.."
"Jag trodde att du ville ge mig en cykel, hur vill du ha det!?"
"Jag blir glad om du får en cykel, men jag kan ju inte ge dig en cykel som inte är min, bara för att den är stulen"
"Du måste vara den krångligaste människa som existerar!" Fadime lägger på luren.

Fritiof går nästa dag ned och tittar till cykeln lite. Finner en liten intetsägande dekal som klistrats på där den ursprungliga märkesdekalen en gång suttit. Den gamla damcykeln har gott och väl femtio år på nacken, är ommålad och är säkerligen stulen i tredje led redan. Han pillar lite på dekalen innan han bestämmer sig för att rulla bort den till granntomten.

*

Hissen

Om elegans

- Damerna först! Isak tar ett elegant kliv åt sidan. I förra veckan hade han äntligen lyckats få klar sin magisteruppsats i formlära och han kände att nu var rätt läge att försöka ta sig ut och pröva sina vingar. Det skulle visst vara nån klubb uppe i den gamla festvåningen.
- Tack, det här var ju väldigt charmant! Den unga kvinnan plirar till lite snabbt med ögonen där hon nätt glider förbi honom in i hissen och gör en mannekängsväng på sina vackert vadspända ben.
. Isak som redan hunnit inbilla sig att han inom några sekunder antagligen kommer att vara blixtförälskad, ska just ta med sig hissdörren då han studsar mot ett öronpinande gallskrik. Det initieras inne i hissen av den nu halvt hukande kvinnan men fortplantar sig blixtsnabbt till en liten grupp som kommit klapprande ifrån entréhållet. Isak tar ett litet steg tillbaka medan han samtidigt försöker nå ögonkontakt med kvinnan som dock snart är gömd bakom den instörtande gruppen av skränande människor. Hissgallret dras igen och Isak har bara att stänga igen dörren för att få se hissen dra vidare uppåt. Festen hade redan startat.
- Antingen kan jag ha hamnat i fel tidevarv eller så är jag helt enkelt redan för gammal för sånt här, tänker Isak innan han bestämmer sig för att inte ta trappen. Inte vänta på hissen. Bara gå, dit han kan vila sig.
*

Festen 3

Om att avsluta

Inte långt därefter blir Göran uppringd av samme man som för ett år sedan falskeligen lovat honom att kunna få bo kvar i huset. Mannen meddelar nu plötsligt med ett par korta fraser att man bestämt sig att han ändå kunde få behålla sin etta - mot att han bara kastar in elvatusen spänn i "återkompensation" för han fått bo med det fördelaktigare evakueringsavtalet under den hittills gågna tiden. "Vill du att jag skickar dom privat?” kommenterar Göran lite putslustigt. Det harklar till i andra ändan. Göran får ur sig nåt slags halvkväde om det oegentliga i detta krav, men han böjer sig ändå strax till att ingå dealen. Elvatusen på ett bräde skulle bli en ganska kännbar smäll men den otrygghet han befann sig i kostade honom ännu mer, resonerade han. Mannen svarar honom berömmande "du är duktig du Göran!" Varpå han torrt börjar rabbla upp bankgironumret dit han vill ha pengarna insatta.
Just som samtalet kändes avslutat kommer nästa förslag. ”Förresten, jag kanske har nåt intressant för dig här. Det blir en ledig etta en trappa upp, med takbalkong och grejer, klappad och klar efter ombyggnationen. Är du intresserad så kan vi fixa den åt dig. Det blir ett par tusen mer i hyra så klart, eftersom den är nyrenoverad”. Göran som vill slippa låta sur och avvisande, prövar istället en liten lirkning; "VVS-killen här under mig kanske har bättre intresse och ekonomi för det där budet?" Göran väntar intresserat på hur mannen ska svara honom. - ”Nej, han kunde visst tänka sig din lägenhet istället, den är ju lite större också.” Lite överrumplad, över att plötsligt ha fått bekräftat precis det han så länge gått och misstänkt, söker Göran tänka ut nåt lämpligt att säga, något som kunde få ett slut på detta dribblande och kohandlande som nu pågått ända sen projektet med stamrenoveringen sattes igång för snart två år sen. Dom hade redan lyckats finta bort honom ett flertal gånger under processen och han tänkte inte falla ned i ännu en grop. Istället återtar mannen; ”Vi kan reducera månadshyran med en tusenlapp första året, då har du ju strax igen dina elvatusen också!” "Varför ska jag behöva bli behandlad som en idiot" tänker Göran samtidigt som han måste komma på ett sätt att upprätthålla ett värdigt tonläge i konversationen; ”Men, har du kollat med din dotter då?” får han till slut ur sig. ”Nä, dom ska ha barn, så då passar det ju bättre där dom bor nu. I din gamla. - Nå, vad säger du?”
*

Festen 2

Om att bli bönhörd

Göran påminde lätt chockad sin hyresförvaltare om deras muntliga löfte och fick till svar att man skulle ”titta på saken”. Två månader förflöt utan några besked. Inte ens hyresavin skickades nu längre ut.
Huset, som visat sig vara fullt av hyresgäster med olika kopplingar till både förvaltaren, ägaren och även den forna ägaren av fastigheten, hade i samma veva börjat likna en spelplats för ett slags ställningskrig där Göran nu tvingades vänja sig vid att bli bemött av stumma, surmulna eller i bästa fall knappt hörbara mumlanden till hälsningar ifrån denna skara. Med en granne gick det så långt att det bara utböts en iskall blick - om man alls låtsdes om varandra. Görans olika försök att analysera detta bisarra uppträdande ledde honom bara till en och samma förklaring: Det handlade om ett samlat uppsåt, en avsiktlig fientlighet, ämnad att få honom att tänka om; ge upp sin nya lägenhet och istället vända tillbaka hem till sin nya ockerhyra. Samtidigt skulle VVS-entreprenören under honom kunna flytta en trappa upp - vinna en bättre utsikt - mot att han fortsatte att skicka sina lagom tillfluffade fakturor till bolaget. Så gick tankarna hos Göran, som nu satt inklämd med en irriterad fastighetsägardotter i lägenheten ovanpå och en nästan rent fientlig VVS-montör rakt inunder sig.
Fastighetsägardotterns man, som var byggd ungefär som en pansarvagn, deltog även han flitigt i drevet. Genom en metod som gick ut på att använda sina ben ungefär som pålkransdon hade han kommit på hur han kunde sätta igång nästan ofattbara skakningar i golvet ovanpå Göran. Tillvägagångssättet, som han även med fördel kunde praktisera mitt i natten, innefattade i huvudsak ett intermittent återkommande hastigt marscherande av och an över golvet och kunde pågå i timtal. Ljudeffekterna som uppnåddes under dessa sessioner kom efterhand att nå avsedd effekt: Göran försattes återkommande i ett tillstånd av nära nog fullständig och adrenalinpumpande vanmakt. Det som tillspettsade saken ytterligare var att Göran redan vid ett par tillfällen knackat på däruppe för att försöka påtala bekymren, men till sin frustration endast blivit bemött av ett närmast demonstrativt ointresse manifisterat av repliker som; ”vi har inte ens varit hemma...” eller ”du kanske borde flytta till en villa?”.
I det här läget bestämde sig Göran för att försöka ge svar på tal. När det dundrade och skakade som allra värst över honom lånade han kattens klösbräde och dunkade illustrativt tillbaka några gånger i taket. Samtidigt bad han en stilla bön om att paret där uppe kanske skulle börja fundera en smula på vad det var dom egentligen utsatte honom för. Den enda effekt han till sin besvikelse fick ut av detta var ett än mer engagerat klampande och stampande i taket.
Snart dimper så ett brev ned på Görans hallgolv. I brevet står det; att han förutom att omedelbart upphöra med sitt ”dunkande i väggar och tak”, också måste hålla sin störande katt inlåst fortättningsvis. Göran hade hoppats att kuvertet äntligen skulle innehålla en hyresavi. Nu fick han istället detta, plus den obehagliga insikten att detta också var brev nummer två innehållande klagomål på katten. Vem som hade klagat på vad, eller när, gick inte få något svar på. De störda grannarna ville uppenbarligen även vara anonyma. Göran som inte vill offra sin kära utekatt för att tillmötesgå detta som för honom börjat likna en ren förföljelse bestämmer sig för att gå till motattack. Efter omfattande tragglande med värden, hyresnämnden och kommunens miljökontor om sin olägenhet med golvljuden så överenskommer man att Göran av sina egna medel tillåts anlita en byggakustiker för att utföra ljudprov på fastighetsägardotterns vardagsrumsgolv. Ljuduppmätningen, som endast skulle behövde motsvara 1938 års byggnorm, kostade ändå Göran motsvarande en hel månadshyra. Utfallet blev en skräll för värden. Både golvet och delar av strukturen i den aktuella trerummaren, som efter tidigare sammanslagningar bl.a. hade flera borttagna väggar, underkändes och självaste hus-kronprinsessan med följe och allt måste evakueras till följd av den ombyggnation som man nu ålade fastighetsbolaget att utföra.

Festen 1

Om att fira

Det pågick en fest. Det hade varit årsredovisning och allt stod på plus. Hela personalen kände sig trygga, glada och lyckade. Bolaget gick nu äntligen ”framåt i portföljen” - som man sa, och aktieägarna skulle inte få någon anledning att klaga på utdelningen. Hyresintäkterna tickade nu tryggt in i den takt man så länge strävat efter och dessutom hade man på kort tid lyckats vräka ett tiotal hyresgäster - bara under det senaste kvartalet – vilket innebar att även tillgången på "intern"bostäder nu var väl tryggad. Vissa entreprenörer klagade visserligen ännu över tillgången till vettiga lösningar för sin personals bostadsanspråk men även detta problem skulle säkert snart vara löst.
Göran, som just fått sin evakueringsbostad utsedd, undrade nervöst vad den nya hyran skulle komma att hamna på för sin framtida renoverade lägenhet. Han ringde och mejlade bolaget upprepande gånger för att få uppgifter, men utan resultat. Slutligen fick han i telefon beskedet att detta var en sak som kunde ta ”år” att få svar på, - att frågan antagligen skulle hamna i förhandling mellan parterna på oviss tid. Eftersom Göran knappt hade utrymme för någon ökad hyresutgift överhuvudtaget bad han så bolagets förvaltare att framledes kunna få bo kvar i sin evakueringsbostad eftersom den ändå var jämförelsevis överkomlig - även om också det skulle innebära en nästan förödande hyreshöjning på över ettusen kronor i månaden. - Visst! Sa man på hyresbolaget.
Sju månader senare då Göran hunnit börja förskansa sig i sin nya lägenhet, kommer så beskedet; Din nuvarande lägenhet är tyvärr redan uthyrd. Flyttbussen kommer om tre veckor. Din nya hyra för mini-två’an blir 6400kr/mån…
Fortsättning följer…

Hyreshuset

Om svett

Prolog: ”G”, som kommer cyklandes från affären upptäcker sin granne ”K” stå bedvid sin bil och bestämmer sig för att ta ett snack med honom. Han stannar cykeln tre meter ifrån och stiger av. K. öppnar dörren till baksätet i bilen och låtsas inte om honom.

G: Jag tycker vi ska prata om det här. Du svarade aldrig på min fråga igår. (Talar till sidan/ryggen på K.)
K: Att klaga på att man spelar musik klockan fyra på eftermiddagen är bara löjligt. (Står upp med ansiktet halvt vänt mot G. Blicken riktad förbi, mot cykeln)
G: Alltså, du spelar i timtal och så högt att det låter i hela min lägenhet.
K. fortsätter att plocka med sina ölflak i bilen.
G: Jag hör din musik när jag står i duschen!
K. Sträcker på sig.
K: Man spelar inte musik mitt i natten.
G: (?)
K: På natten stör man inte sina grannar, efter klockan tio. Att klaga på att man spelar klockan fyra är helt löjligt.
G: Löjligt?... avbryts
K: Det finns inget som säger att man inte får spela musik på dagen.
G: Man får inte störa sina grannar överhuvudtaget. Du spelar så att det hörs över hela gården.
K: Stäng balkongdörren då.
G: Jag har en balkongdörr av en anledning.
K: Det har jag också. Jag vill kunna vara på min balkong och lyss… (Stannar upp för att omformulera sig)
G: Så du tycker att det är som det ska då, att jag får gå omkring och lyssna på din musik hela dagarna?
K: Inte hela dagarna, jag spelar inte hela dagarna.
G: I timtal. Du spelar i timtal.
K: Ruskar på huvudet.
G: Man sitter inte på sin balkong och spelar musik. Inga människor gör det.
K: Jag har inte ens en anläggning. Det är bara datorn jag lyssnar på.
G: Du har stereohögtalare därnere, försök inte slå i mig något annat.
K: Du kan själv komma in och titta… avbryts
G: Nej, det spelar ingen roll. Du har en musikanläggning som låter i hela min lägenhet.
K: Och så kommer det att fortsätta.
G: Det är jävligt märkligt om du tror att det är normalt att sitta på balkongen och lyssna på hög musik, särskilt som du vet att du har en granne som störs av det.
Tystnad…
G: Det är inte så att du spelar ett par låtar, utan det pågår liksom…
Tystnad…
G: Det skakar i balkongräcket… avbryts
K: Din katt har varit inne i min lägenhet 3-4 gånger senaste året. Jag är allergisk mot katter.
G: (?)
K: Fråga Edit, hon har sett din katt sitta utanför min dörr en massa gånger.
G: Det behövs väl inte om du tydligen redan har pratat med henne.
K: Det är många som är störda av din katt här i huset.
G: Vad skulle det ha med saken att göra i så fall?
K: Att din katt springer in i folks lägenheter. Att du inte håller reda på katten.
G: Det där tror jag faktisk inte på. När var han inne hos dig senast? Två år sen? Det är inte relevant.
K: Tre fyra gånger senaste året, sa jag.
G: Jag tror inte på vad du säger. För ett år sedan började du riva köksväggen på söndagsmorgonen… avbryts
K: Riva köksväggen? Jag rev inte… avbryts
G: Men du höll på och slog i den.
K: Jo, men då slutade jag ju.
G: Men du sa också att du inte hade hört nåt, att du själv tittade på TV...
K. Vrider sig lite i kroppen.
K: Det där… avbryts
G: Det är ett år sen så jag tycker att vi lämnar det. Men jag tror faktiskt inte på dig.
K: Om du vill kan jag slänga ut kattfan från balkongen nästa gång… avbryts
G: Men, nu hotar du också!
K: Är de det du vill?
G: Nej. Verkligen inte!
K: Håll reda på katten då! (Båda börjar gå mot huset)
G: Ditt sätt att bemöta mig är nog det mest förolämpande bemötande jag hittills upplevt under mitt 51-åriga liv.
K: Vad bra, då kanske du fått lärt dig nåt.
G: Nej, jag får ta upp det här med värden.
K. Styr sina steg mot husporten.
G: Vad är det som gör att du kör den här attityden mot mig? (Går ett halvt steg bakom)
K: Det var du som började.
G: Hur då? Genom att jag flyttade in i huset med en katt?
K: Ja, som du inte håller ordning på.
G: Det är en utekatt jag har.
K: Håll honom ute då.
G: Han måste ju få komma in.
K: Olika människor släpper in honom.
G: Det händer.
K: Vet du vad din katt gör när han kommer och ska in och jag kommer här? (Står och öppnar husporten)
G: Nej, vad då?
K: Han springer ut igen.
G: Jag förstår inte vad du menar.
K: Han vänder när han ser mig.
G: Jaha, det är för att han vet att du inte gillar honom.
K: Det är för att jag har skrämt upp honom.
K. Ställer sig, väntande på hissen med sitt ölflak i famnen, blängande mot G. Ett nöjt, ondskefullt grin i ansiktet. En grimas ägnad att försöka skrämma, oroa G för vad som skulle kunna hända med katten.
G: Vad bra, då slipper du att han går in hos dig.
Porten går igen automatiskt. G, som står kvar utanför med sin cykel, slipper se ansiktet längre.
K. Håller sen hissen med sitt öllastande. G. får svettas upp för trapporna.
*
Rösta på en favorit!

SAQER

Om något unikt

Jag anser att gnagaren är världshistoriens mest förföljda, misshandlade och vantolkade lilla däggdjur. Denna förföljelse känns nästan lika överdriven som att jag skulle komma att ligga bakom första världsriket. Jag känner flera som stödjer mig i dessa uppfattningar. Jag litar ofta sämre på människor som bär endast mustasch än de som bär helskägg eller försöker hålla undan ansiktsbehåringen rakt av. Men det är bara ett exempel plockat ur högen av de tusentals svårförklarade fördomar jag tillägnat mig i livet. Jag är rättsivrare och även rättviseivrare då det är applicerbart på omständigheterna, vilket det tyvärr ganska sällan är. Har jag inte råd med tobak, öl, vin, god mat, bil, båt, cykel och en trevlig lägenhet så ger jag inte särskilt många kronor till världens utfattiga utan koncentrerar istället mitt rättvisepatos till frågor som "varför ska avdelningschefen tjäna femfaldigt mer än jag?" - tråkigt nog.
- Annars är jag väl ganska unik...

*

Kökssamtal

Om en oviktig sak

”Det här känns inte som en viktig sak” sa hon snabbt medan hon låtsades ha sitt intresse fokuserat på mobiltelefonen som låg på köksbänken. Vi stod halvt frånvända och följde varandra indirekt i vitögat. - Du måste väl ha vetat vad du faktiskt menade? replikerade jag efter att ha roterat tummen i hakgropen några varv. ”Det känns inte viktigt att prata om” fortsatte hon. - Bestäm dig, sa jag efter en stund. ”Bestäm vad då?” kom det snabbt igen. - Är det en oviktig sak, eller är den bara oviktig att prata om? Jag förstod att detta skulle bli den tändande gnistan. ”Om en sak är oviktig så är den väl oviktig helt enkelt, är du jävla dum i huvet eller FATTARU trögt!” dånar hon nu ut med krafter samlade ända ifrån bäckenbotten och upp. - Jag ställde faktiskt bara en fråga här, la jag till med ett kort litet flåsljud efter sista stavelsen. ”Ja, frågor som kan göra en GALEN ibland!”
- Äh, vi kan strunta i saken, säger jag och sänker mig långsamt ned vid bordet igen.

*

Ön

Om en signal

Mannen låg krökt över betongmuren. Blodet, som redan börjat ringla sig bort mot en dagbrunn ett stycke bort, glimrande bjärt i middagssolen. Även om jag var ganska förberedd, efter att ha hört skriken och ropen, svajade jag till rejält där på min balkong, vid åsynen. De enda ljud som hördes var ljudet av människor som sprang i byggställningen längre bort och mitt eget blods pulserande mot hörselgångarna. Allt annat verkade fullkomligt stilla.
Mannen, som av allt att döma måste fallit ifrån hustaket, var klädd i byggoverall och var fullkomligt orörlig. Helt säkert död som betongen han fått pressad rakt in i livet. Jag orkade inte hålla blicken på honom längre. Det kom upp en slags känsla av gravskändning. Detta var för privat och jag kände överhuvudtaget inte ens till vem som låg där. Nu upptäcker jag grannparet som likt mig står och stirrar ut från sin balkong. Det är inte bara jag som inte klarar att titta längre tänker jag när jag ser att mannen i paret står med blicken fastnaglad bort mot takfoten på byggnaden. Just mot den position varifrån mannen troligen måste ha fallit. Man ser en decimeterstor ljusgrå fläck där på utsidan av den svarta tak-kanten. Snart har även min blick bestämt sig för att vila sig just där.
Som i en slags kontemplation står vi så där tills mannen på balkongen även börjar peka mot fläcken, samtidig som jag hör honom tala till kvinnan bredvid sig: ”Det är en ö, ser du inte ön?” Kvinnan verkar mest frågande. Så börjar han istället gestikulera, peka i olika riktningar och nästan ylande upprepa ”Jag pekade”, ”han fattade ingenting”, ”dom är Albaner”, ”jag pekade på ön” … osv.
Jag, som helst vill flytta bort så mycket som möjligt av min uppmärksamhet ifrån scenen nere på marken, försöker koncentrera mig på att lägga ihop de bitar jag kan höra ur hans stackattoartade framställning, återigen stirrande på denna fläck mot det skinande nymålade taket. Men hjärnan liksom blöder. ”Vaddå ö?” hör jag kvinnan säga liksom klagande innan jag går tillbaka in i rummet och lägger mig gråtande mot golvet.
*