Uthuset

Om något tjejigt

Natten låg stilla lägrad därutanför. Alina hade börjat känna sig trött och just öppnat alla fönster för att vädra innan hon skulle få krypa ned i sin älskade säng. Hon halvlåg redan på sängöverkastet, väntade in den svala sensommarluften medan hon lite förstrött följde rörelserna i tv-rutan i andra änden av rummet. Det hade blivit en del vin under kvällen och hon konstaterade nöjt att nattkylan som nu börjat sprida sig i rummet inte verkade kunna kyla ned henne.
Just som hon började känna sig uttråkad på att ligga där i halvmörkret kom den tillbaka, den där välkomna känslan i kroppen. Hon hade råkat stryka sig själv över ena låret där hon låg med ena benet hängande över sängkanten. Råkat starta en process som hon gärna ville följa med, eller ännu hellre försöka accelerera för att inte riskera att tappa bort det som startat den.
Hon reser sig mjukt ur sängen och drar snabbt av sig alla kläder, släpper dem i en liten ring omkring sig innan hon kliver ut ett par steg mot hampmattan mitt i rummet. Där sjunker hon ned och sträcker ut sig på rygg för att låta sig omsvepas av den nattfriska luften som rinner emot henne längsmed golvet. Huden knottrar sig lite, och bröstvårtorna reser sig modigt medan hon betraktar sig själv i motljuset från den flimrande tv-rutan. En gammal live-konsert med Phil Collins hörs bara svagt därifrån, men ändå liksom uppfordrande, taktfast. Hon glider in i fantasin; Hon är både härdig och oantastligt vacker. När hon hör publikovationerna komma strömmande från tv'n, känner hon sig som utvald av publikmassan. Ena benet viker hon nu upp så att hon bitvis kan se sin sträckta fotled med den lite smutsade fotsulan uppvänd och bäckenet som tvingar upp bålen i en lätt båge. Allt känns helt och starkt i henne när hon så börjar smeka sig själv, klämmer och rör vid allt hon ser medan hon med ena handen mekaniskt börjar bearbeta könet. Som en extra krydda ingår medvetandet om att hon även i verkligheten faktiskt skulle kunna vara betraktad. Från en okänd plats ute i mörkret skulle någon kunna betrakta henne genom det vidöppna fönstret och altandörren. Hon hade noga avvägt den lilla risken mot den extra spänning det gav henne. Alina älskar nu sig själv, med sig själv, och hon vet i det här läget inget bättre, inget högre. Hon hade använt nästan samma rutin i flera veckor nu och det brukade inte ta henne mer än kanske ett par minuter att uppnå ett förlösande klimax.
. När hon vaknar upp nästa morgon ska hon fortfarande vara naken, men nu fastsurrad mot en träregel och liggande på ett helt annat golv, ett jordstampat golv i något uthus som hon inte kan känna igen. Hon är omtöcknad och hopplöst oförmögen att kunna göra något åt sin situation. Kan endast ligga där i sin hjälplöshet och vrida och vända med huvudet - hon vågar knappt ens använda rösten - bara vänta. Vänta på att någon, som antagligen åtrår henne ännu våldsammare än hennes egen föreställning når, ska dyka upp och själviskt börja använda sig av henne. Människan som försatt henne i detta läge ska inte komma att skada henne rent fysiskt, bara göra allt hon vill med Alina, ända tills den dag hon kanske tröttnar och måste överge henne. Kanske t.o.m. döda och begrava sitt offer då hon inte kan komma på något ytterligare att göra med henne, eller för att hon räds konsekvenserna av sitt brott.
Mirakulöst nog blir Alina upptäckt av en polispatrull långt innan något av detta värsta behöver ske. Människan är förstås inte där när polismännen bryter sig in i byggnaden för att befria henne, finna henne fjättrad till händer och fötter mot denna träregel, detta pinoredskap som givits henne som enda sällskap. Poliserna får arbeta med kniv för att få loss henne, få isär repen kring trävirket och hennes lemmar. Under tiden njuter hon så intensivt av polismännens uppmärksamhet mot hennes blottade kropp, hennes nakna utsatthet där på jordgolvet, att hon pulserande lyfts upp från golvet.
Alina kilar kvickt iväg efter morgonrocken, stänger igen fönstren och slänger sig ännu varm och mjuk ned i sin älskade säng.

*