Slavinnan

Om dagen efter

Viktorina hade legat vaken i två timmar och tittat ömsom på sin make och ömsom ut genom glipan i fönsterdraperiet. Solen hade redan varit uppe innan de kysste varandra god natt, och det för bara ett par timmar sedan. Deras första godnattkyss som äkta makar. Hon låg och försökte analysera känslan. Det hade blivit en ovanligt lång kyss, eftersom båda förstås visste vart de ville att den skulle leda.
Hela bröllopet hade redan präglats av en känsla av beställningsverk, ett gigantiskt skådespel där bägge till slut kommit att ge sitt allt. Det gick liksom inte att ta fram mer på beställning nu, det visste de också båda. Ändå - känslan av misslyckande. Det faktum att de redan hade haft sex med varandra i åratal gjorde ingenting bättre. Snarare adderade det en portion tristess till alltsammans. Bröllopet, bara en ceremoni – visst - men var det deras ceremoni? - Nej, då hade jag nog inte legat här otillfredsställd och blickat ut genom ett fönster, tänkte hon.
Men kanske var det lika bra så här. Romansen hade egentligen tagit slut redan då förlovningsplanerna nått sitt godkännande. Deras privata förbund hade redan då förvandlats till en offentlig angelägenhet. Att alla sen stått och klappat händer hade tyvärr inte heller hjälpt upp saken, snarare tvärtom. Anspråken på delaktighet från alla olika håll hade redan från den dagen känts som ett slags alienerande bakterieskikt, utsmetat över huden på dem.
Nu återstod arbete.
Hon tänkte med en känsla av livsviktighet på den allra sista klämtande känslan av frihet hon hållit fast vid ända till sekunderna innan de tågade in i kyrkan.
- Men allt hade gått som på räls.
Som från en omedveten reflex lyfter hon plötsligt ena handen och vinkar lite prövande ut i rummet, noterar att handen rör sig mera axiellt nu.

*