Jochum

Om en stofil

Jochum sitter i sin fåtölj och tittar lite plirande på den unga tösen. ”Du är verkligen söt, kan du vända lite på dig så att jag får se på dig..” Janna som just hunnit bli femton, skrattar generat, men vill undvika att öka på pinsamheten vid den lilla släktsammankomsten och snor följdaktligen runt lydigt där hon står. ”Tack ska du ha” får hon i belöning för den lilla uppvisningen. Jochum verkar nöjd, om än lite generad även han. Det skiljer nästan sjuttio år i ålder. Gränsen för vad som kan vara passande är kanske lite utsuddad, men vi andra står ändå och rodnar ikapp med Janna efteråt. Jochum är ”väldigt svag för kvinnlig fägring” har vi som står honom närmast fått lära oss. Men nu hjälpte det inte riktigt. Pinsamheten lade sig som ett tyst täcke i några sekunder. Juchum, som nu hunnit sätta sig i centrum för allas uppmärksamhet, fortsätter; ”Ja, du är vacker Janna”, och bugar sig sen lite osäkert ett par gånger för att markera att seansen är över för den här gången. Janna ger ifrån sig en liten artighetsflämtning och börjar söka med blicken omkring sig.
Det är klart att hon är vacker. Problemet är bara att Jochum börjat bli gammal och på glid tillbaka mot sin egen uppväxt på tjugotalet, då barn i hans miljö ofta kunde behandlas närmast som ägodelar.

*