Oceanen

1993-03-04 06:20
Vi befinner oss i radiomörker. Vinden har legat på väst sedan en dryg vecka nu, vilket också innebär att närmaste helikopterbas på Salomonöarna ändå inte skulle nå oss. Jeppe fick diarre och somnade in för gott igår. Resterna av Mange slängde jag själv i sjön strax därefter. Vattnet räcker nog någon vecka till men tyvärr känner jag ingen hunger ännu. Jag har bara några timmar på mig innan han börjar jäsa i förmiddagssolen. Jag borde använda tiden till att skära till mig något ätbart, men avskyr tanken och känner att det inte är värt det. Det var stor skillnad då vi var två här.

1993-03-04 10:15
Ser ut som efter en självmordsbombning i flotten. Jag har aldrig hatat livet mer. Jag hoppas inte på något längre, framför allt inte på att bli räddad. Det är för sent. Jag har inga barn, men har fastnat i en febrig fantasi som säger mig motsattsen; att någon kräver av mig att jag kämpar till mitt yttersta. Så jag styckade honom iallafall. Mat för en månad som måste ätas inom timmar.

1993-03-04 22:45
Har försökt städa ur flotten och snört ihop mig i ena hörnet. Inväntar mitt öde. Jag fick i mig nästan hela skinkan innan jag började kräkas. Solen var obarmhärtig då och nu fryser jag så att jag knappt törs låta mig att somna - den enda kvarvarande lockelse som ännu står mig till buds.

1993-03-05 06:30
Vaknade av en mistlur. Trodde först att den skapats i drömmen men kunde bara konstatera att den var högst verklig! Kunde inte sikta fartyget genom morgondiset. Slängde mig på radion. Skickade upprepade "mayday" över kanal 16 ända tills det oerhörda inträffade: "Stella Star is receiving your mayday calls, over". "I'm in a raft drifting here and heard your whistle calls" svarade jag upphetsat. "We can read you, what is your position" kom det tillbaka. Med glädjetårarna sprängande i ögonen förklarade jag att jag var strax intill deras position men saknade koordinater. "Thats bad. Can you give..." Där dog radion. "Battery" var nu det enda som kom upp i displayen.

1993-03-05 09:00
Jag har försökt grilla batteriet i solen, hållit det inne i munnen, allt förgäves. Maskinljuden från Stella Star har olidligt sakta tonats bort till ett intet. Visserligen hör jag dem fortfarande men inser att det endast är efterklanger lagrade i min egen febriga hjärna.

1993-03-10 20:15
Solen gick ned i ett blodrött crescendo och jag önskar nu bara att jag slipper få se den mer igen. Tyvärr har jag vatten och därmed livskraft för ännu ett par dagar men orkar inte ens hoppas på något längre. Ensamheten är kvävande, men märkligt nog känner jag mig ändå priviligierad. Jag får dö rent. Jag slipper alla kyrkliga cermonier, brännugnen, gravstenen, grävskopan...

Hoppas att hajarna får sig ett skrovmål.

*