Manipulationen

På hustomten.

- Frågar du mig så säger jag riv.
- Men jag har ju precis köpt huset!
- Ja, utan att rådfråga någon först.
- Du menar inte...
- Asså du får ju göra precis hur fan du vill, men rådet är att du river ner till grunden, faktiskt.
- Jag hoppas att du inte är avundsjuk eller nåt?
- Neheej du, tyvärr, jag unnar dig allt det bästa men det här var kanske inte ditt snillrikaste drag om jag ska vara uppriktig här.
Gurra som var ganska erfaren i byggsvängen grimaserade emot honom med en min av att just ha svalt en bit möglig tapet, fortsatte.
- Om du tar ner huset i lagoma sektioner kanske jag kan hjälpa dig att bli av med bråten sen.
Sven-Åke som aldrig ägt något hus tidigar, än mindre byggt eller rivit något, tänkte att han i alla fall var lyckligt lottad som kände någon som tydligen verkade kunna det här.
- Ok, verkligen snällt av dig att vilja hjälpa till, men har inte du annat för dig?
- Jag kan hjälpa dig för gammal vänskaps skull, bara du lovar mig att du inte försöker renovera upp den här mögelhögen.

Sven-Åke fick noggranna instruktioner i hur han skulle ta ned huset i prydliga delar för senare bortforsling till närmaste byggskrot.

...sen orkar jag inte längre...

HjälP?.

MARMORIA:
Inom en vecka hade Gurra kommit och forslat bort plank och bräder, fönster och pärlspont med märkvärdigt varsamma händer och Sven-Åke fick fundera på hur han skulle bygga nytt. Inget märkvärdigt, han kunde inte låna mycket mer. Han kände ofta en saknad i maggropen, en saknad efter det hus han knappt fick lära känna innan det togs ifrån honom.

Det tog tre-fyra år. Sven-Åke träffade Gudrun och segelbåten kom till heders igen. En dag befann de sig öster om Blidö och Sven-Åke drog sig till minnes Gurras ställe på Killingholmen.
- Strandhugg? ropade han till Gudrun som satt på fördäck och läste.
När de kom upp från båtbryggan såg han det. Huset. Hans hus, nu i äckligt limegrönt. Han började skrikande rusa runt på holmen i jakt på vännen men om denne befann sig där hade han tagit tillflykt till någon källare.
- Vad ryar du om? frågade Gudrun, kolugn som alltid.
- Min så kallade kompis som stal mitt hus. Det enda jag valt som mitt. Han... Faan! Gurra!