Pennan

De hade inte setts på över ett halvår nu och Rickhard hade börjat drömma om henne om nätterna igen. Denna mörka vintermorgon var drömmen dessutom av det heta slaget och han bestämde sig för att göra slag i saken, försöka ge det en sista chans. Försöka ta reda på om inte drömmen förmedlat honom ett verkligt och kanske omvälvande budskap.

Samtalet gick trögt där över kaffé-bordet, så trögt att han upplevde en nästan kvävande osäkerhet inom sig bara av att be om hennes nya adress. En adress han förstås redan kände till.
- Har du en penna? frågade han sen i tillgjort obekymrad stil. En blå Bic-penna överräcktes med ett flackande ögonkast. Rickhard skrev ned adressen på ett gammalt kvitto och lutade sig lite mer avslappnad tillbaka fast med pennan ännu nervöst tiltande som en liten trumstock mellan fingrarna i högerhanden.
- Varför ville du egentligen träffa mig? skickade hon plötsligt fram. Tonfallet var lika rakt och slätt som en istapp, liksom avsett att omöjliggöra varje omtolkning, att endast kunna besvaras med den nu allt mera pinsamt besvärande sanningen. Rickhard byggde ändå på med sin egen tolkning; "Vad ska han egentligen med min adress.?..."
Följande tre sekunder av mentalt tillintetgörande kortslutning räckte för att han omedvetet skulle hinna stoppa in plastpennan i munnen och metodiskt börja bearbeta den under ena hörntanden liksom vore han förflyttad till ett hopplöst läxförhör bak i skolbänken.
- Jag vill inte att du tuggar på min penna, kom reaktionen.
- Åh, förlåt jag tänkte inte på det!
Rickhard bjöd långsamt tillbaka den lätt tuggade, fuktade pennan till sin gamla sambo på andra sidan bordet, på andra sidan världsaltet.

*