Min katt fräser mycket sällan och väser gör han knappt alls. Han tycks inte känna aggressioner mot andra djur och rädd för dom blir han visst inte heller, åtminstone inte i första taget. Samtidigt är han så oerhört försiktig att någon rädsla sällan behövs. Skulle han ändå råka hamna i ett akut läge, ja då lättar han blixtsnabbt på det ess han har i ärmen, blottar sitt hemliga vapen. Som den gången när räven skulle till att försöka käka upp honom. Räven hade ägnat veckor åt att successivt närma sig honom ända tills hon en natt plötsligt gick till attack. Hon lyckades få fast käftarna runt bakhuvudet på honom men visste inte vad slags smärta som nu bereddes henne: Ett s k r i k så hiskeligt och smärtsamt öronbedövande att det ledigt skulle kunnat sätta en brunbjörn på flykten...
Den räven såg vi aldrig mer sen.
Han är en katt att vara stolt över, lille Lucas.
*
Tror din katt hade kunnat lära mig något. Fräser alltid fel när jag fräser.
SvaraRaderaMysig katt.
SvaraRaderaMin katt hon fräser hon. Jagade ut räven ur buskarna en gång rätt så otroligt faktiskt.
Och vacker desutom. Jag har en underlig dragning till svarta katter. Vem vet? Jag kanske var häxa i något av mina gamla liv?
SvaraRaderaAll heder åt Lucas och din text! Mamma tycker du skriver så bra, själv undrar jag surpuppigt hur en katt kan ha något i ärmen - men det är bara för att vara tarvlig!
SvaraRaderaGrym mening Saqer, Tack
SvaraRaderaHan ser tuff ut!
SvaraRadera