Do tattoo?

Överallt runt stan ser man dem. Dessa "houses of pain" huserande en halvtrappa ned i gamla nedlagda lumpaffärer. Man kan kila in och få bläck och/eller en eller annan stålpinne inslaget i huden mot en rundlig summa.
Tar man sig ett par trappor upp kan man tio år senare mot en tiofaldig summa avlägsna bläckritningarna och ha dem utbytta mot vitiligo-liknande hudfläckar. De flesta avstår säkert från det senare.
Jag har, skall erkännas, aldrig med egna ögon fått se hur extensiva tatueringar och piercingar egentligen tar sig ut på en äldre människa, men jag har svårt att föreställa mig det som annat än ganska missprydande. Detta kanske iofs inte är jätteproblemet eftersom människor ganska sällan har behov av att showa runt med sin skrynkliga hud hursomhelst.
Nåväl.
Den för mig största betänkligheten mot att döttrar och söner graverar sina kroppar med drakar - and who knows what - är att dom troligtvis kommer att ledsna på dom redan långt innan de börjat krulla in sig i åldrande hud och att det där coola citatet eller vad det nu kan vara helt enkelt kan komma att kännas väldigt utdaterat redan efter några år.
Den andra invändningen är att jag misstänker att stora tatueringar, rent allmänt, snart kommer att vara passé. Närmast ses som ett slags ålderstecken.(?)
Den tredje är att jag själv tycker att dito modifieringar väldigt sällan kan tillföra något av estetiskt värde, ens till en ung människas kropp.

*Föreställer mig varande en frustrerad förälder*

Vad tänker ni?

/Gubbstrutten

*