Ett "rikt" känsloliv?

Han provade att ta bort den bestämda formen och försökte igen. "Rikt känsloliv",
upprepade han tyst för sig själv om och om igen, men nej. Det ville sig inte att få
fatt i betydelsen. "Orikt känsloliv", försökte han med. - Vad är i så fall ett orikt
känsloliv, frågade han sig. Psykopater sägs ha ett ett flackt känsloliv, men
orikt..? En flack ekonomi då, är den orik eller fattigare än en böljande, hm...
Nå, ett avtrubbat känsloliv kan ju i vart fall inte vara rikt - alltså måste det
vara mer eller mindre fattigt. Men vad är då motsattsen till avtrubbad? Spretig?
Levande? Känslig kanske? En som känner väldigt olika starkt för olika saker? Som en
hysterika... hm...

Eller ska man kanske titta mer på bredden - hur många olika slags känslor som kan
röra sig i en viss individ? Jo, så måste det vara!
Han började räkna upp vilka känslor han kunde komma på; Glad, ledsen, arg,
förtvivlad, förbannad, besviken, förnedrad, förfördelad, övergiven, sorgsen, rädd,
förskräckt, vettskrämd, panikslagen, förstenad... hm...
"Trött", lade han slutligen till listan innan han gav upp, tömd på tankar, rik på
uppgivenhet.

*

Något

Allt levande
åstadkommer
något
Till och med stenarna
åstadkommer
något
Upp till sin kapacitet,
som förstås är
enorm

*

Stegen i vaken

Vaken man tar ut stegen till vaken,
som han tar ut stegen till.

*

Grannsamverkan

Det sköna livet

Ville bara tacka för att jag fick uppleva en sammanhängande tystnad i mitt hem i 23 sek
mellan klockan 21:26.11 och 21:26.34. Jag hann få iväg en räkning under den
tiden.

Tack!

Walkabout

På vägen gjorde vi ett kortare stopp i Singapore - bästa och billigaste flygrutten! På kvällen umgicks vi med en familj vi mött på en liveaboard båt förra vintern. Det blev en god middag och lite kvällsmys innan det var dags att fånga lite skön sömn inför nästa etapp.
På morgonen efter purrning och härlig frukost erbjöd dom sig att köra oss ut till flygplatsen. Väldigt uppskattat. Sissi som hade fått nästan blödande skavsår after alla transithallar fick ett par nästan nya jogging dojor av Carol. Johnny och Carol ska flytta till Japan i januari så vi tog ett lite vemodigt farväl och lovade varandra att "komma förbi nästa gång"...

Under inflygningen mot Cebu kunde man se precis hur långt motorvägsbygget mot Boracay hade kommit. Det blev som en tidsmätare för oss som inte varit här på över två år nu. Tyvärr kom vi ett par månader för tidigt för att ha någon glädje av den nya vägen förklarade taxichauffören för oss sedan. Tur för oss hade han iaf AC i bilen så den dryga timmen i taxin kändes ändå helt ok.
Känslan när man får bläddra upp motsvarande 40 spänn för kalaset är som att få nytt syre i ådrorna, I tell you!

*

Andris

"Hemlängtan, eller längtan efter ett hem - det är frågan!", mumlade Andris lågt för sig själv där han satt på härbärget och tittade på ett program om hemvändande Unicef arbetare. Samtidigt kom han på sig med att faktiskt inte längre ha kontakt med någon av de känslorna. Vad han längtade efter måste vara någonting ännu viktigare, ännu dyrare, tänkte han.
Läntan efter framgång hade han sedan ganska länge i stort sett gett upp. Ungefär samtidigt upphörde han med att orka längta efter kärleken. "Lycka" kunde han inte längre framkalla ur minnet hur det kändes, och på så vis kunde han ju lätt räkna ut att han saknade den, men riktig längtan är något som kräver att man har egna bilder för den, tänkte han. Likasom gällde, lyckligtvis kanske, med Andris förhållande till döden.
Nu klev Lasse 'hallon' in och knäppte raskt över till störtloppsåkningen i Cortina. Andris låtsades ha slut på kaffet men drev istället bort till sovsalen för att försöka få vara ifred. Han hade aldrig riktigt förstått varför det inte längre funkade för honom att titta på sport och särskilt priscermonier eller liknande, utan att han var tvungen att börja gråta nästan som ett barn.
Nu väl liggande på sin slaf; istället en förrödande tomhetskänsla. En som får honom att känna sig helt orörlig, nästan förlamad. För att upprätthålla känslan av att i alla fall vara vid liv bestämmer han sig för att bara tänka på att andas. Han sluter ögonen och letar inåt efter ett focus, någon slags bild att vila sig emot, men det enda han finner är det lätta bruset som ligger över hans näthinnor och hörselbanor.
Han slår upp ögonen och hör sig själv mumla igen, liksom utifrån. "Redan själva längtan var vad jag längtade efter."

Äntligen kom hans egen gråt, den utan Pernilla Wiberg.

*

Svartkrut

"Knulla! knulla! knulla!..." Ropen ekade mellan husen. Bosse och Micke hade noga valt ut platsen för brottet; ett gängligt träd som lutade sig ut mot vägen med söndagsflanerare. Här skulle ingen kunna nå dem. Trädstammen var för vek för att bära en eventuell inkräktare, dessutom skulle de knappt gå att upptäcka genom det kraftiga lövverket.
I förberedelserna hade även ingått en snabb sex-kurs där Bosse beskrivit innebörden av själva knull-ordet för Micke. Källmaterialet var Bosses pappas lilla tidningssamling som han nyligen upptäckt under en strumplåda. Piff, Paff och Raff hette de visst, de små informativa bladen. För Micke som ännu inte själv fått se tidningarna blev det hela ganska abstrakt, men han förstod ändå tvivelsutan graden av olämplighet att för en sjuåring yttra ett sådant ord offentligt. För att inte tala om att ropa ut det i kör!

De första offren närmade sig och pojkarna räknade till tre, varpå de taktfast började sitt skanderande. Även trädet gungade försiktigt med i takt med de förbjudna stavelserna. De hade ingen aning om vad som skulle ske med människorna nere på gatan men hade ändå, så gott de nu kunnat föreställa sig, gått igenom ett antal scenarier. Alla lika oroande som roande och som väl bidrog till spänningen som rådde uppe i trädet.
Istället hände vad de inte kunnat förutse: Ingenting!
Möjligen några smånöjda leenden, det var också allt. Pojkarna tystnade. På en gång besvikna och lättade smög de sig bort, samlade sig för nya dåd. Det skulle gå åt mer förstod de.
Till hösten kom det en granatkastare av gamla rör och laddad med krut från uppbrutna blankpatroner.

*

Torrt skinn mot piller

Pille pillemar
åstad till staden far
där finns åt en stins
som han ej längre mins
apoteket med pillrerna kvar

*

Skruven

Äntligen gick den. Ett snabbt oljebyte bara - och sen iväg!
Tidvattnet skulle ge henne de extra knop hon behövde för att hinna ut ur bukten, ut i fyrleden innan mörkret föll.
- Nå kommer du iväg här någon gång? hörde hon Hamnkaptenen gnälla bakom sig. Hans tålamod var uppenbarligen uttömt och det kom inte som någon överraskning efter alla uppskov hon getts att få ligga kvar där.
- Jag drar inom en timme, tack för ert tålamod.
- Ha ordning på båten nästa gång, svarade han bara kort och vandrade iväg för att stänga igen kontoret för kvällen.

Evelina kröp ned mot den lilla motorn och började skruva ut oljepluggen. Nu gäller det bara att inte tappa den, hann hon tänka.
Det försiktiga ljud som uppkom när den centimeterstora skruven genomkorsade vattenytan dånade till i öronen på henne. Oljan började skvala ned i den lilla plastmuggen hon hade i beredskap. Fem sekunder tog det innan den var fylld och hon fick trycka dit fingret för att stoppa flödet. Vad skulle hon nu göra? Att låta oljan rinna ut i havet var för den naturälskande Evelina helt uteslutet och den utrustning hon skulle kunna ta till hjälp låg långt utom hennes räckhåll.
Efter en halvtimma upptäckte hon tandborsten hon hade nedstoppad i innerfickan. Toppen på gummiskaftet visade sig passa perfekt att trycka in i hålet efter pluggen. På stela ben vacklade hon sedan bort mot hamnkontoret för att leta efter hamngubben; samme man som jagat henne de senaste två dygnen för att hon gratislegat där med sin trasiga motor. Hon hittade honom böjd under en motorhuv borta vid parkeringen.
- Har du problem? undrade Evelina lite trevande samtidigt som hon till sin inre fasa kände igen bilen. "Problem?" upprepde han frustande samtidigt som han höll upp en kladdig oljeplugg ihopknipt mellan fingrarna.
- Nån har tappat ur motoroljan här, det kanske kan räknas som ett problem?..."
- Jaha, vad märkligt, själv saknar jag en oljeplugg, svarade Evelina med ett litet skrockande.
- Du har inte händelsevis någon motorolja att avvara? Frågan lät till Evelinas lättnad inte insinuerande.
- Få se på pluggen, sa hon och fick honom att räcka över den lilla skruven.
- Var hittade du den här? Det är ju precis en sån jag saknar!
Hamngubben kastade till med huvudet och gav henne en förvirrad blick.
- Har du nån motorolja eller inte?
- Näe, ljög hon.
Hamngubben slängde igen motorhuven och började utan ett ord vandra iväg mot det lilla hamnkontoret medans Evelina stod kvar med den åtråvärda oljepluggen i handen. Plötsligt stannar han och vänder sig om.
- Får jag tillbaka pluggen, säger han.
Evelina tittar ned på sitt armbandsur och konstaterar att det blivit för sent att ge sig av.
- Du, jag kanske har lite olja om du låter mig ligga kvar ett dygn, svarar hon.
- Ge mig pluggen bara, blev det korta svaret.
- Jag gav dig ett anbud, svarade hon lika kort.
Hamnkaptenen tar några snabba kliv mot Evelina som reagerar blixtsnabbt, svänger runt kroppen och börjar löpa bort ifrån mannen som plötsligt fyllt henne med fruktan. Det tar inte många sekunder innan jakten är över. Med ena handen får han fatt i hennes tröja och Evelina tvingas skräckslagen ned på marken.
- Ge mig pluggen då för satan!, rister hamnkaptenen samtidigt som han fumlar efter hennes händer. Evelina är i chock och börjar slå vilt omkring sig. Hamnkaptenen får nog och drämmer en tung handflata rakt i ansiktet på henne.
Allt blir tyst.
Hamnkaptenen börjar genomsöka Evelinas händer.
En liten skruv glänser svagt i gräset bredvid.

*

Under täcket

Katten kurar troget in sig bakom mina knäveck. Själv borrar jag ned huvudet i kudden och åkallar drömmarna; de fabulösa drömmarna.

Kom sol!

*

Sonen

Han tittade ned på sina händer
öppnade handflatorna halvvägs
Såg plötsligt sin fars händer
Starka och trygga
Ett kraftcentrum för en liten son
som han dittills lyckats undgå
att han saknade

*

Skrinet (revised)

Problemen hade inget namn, ingen känd beskrivning; var ändå alltid närvarande, genomsyrande de inblandades medvetanden likt svavlet i en försurad sjö, glömsk av vad som en gång levat där.
Kuratorer, psykologer, terapeuter... analyserna räckte nog till och innehållet hade man ganska väl räknat ut. Vad som ännu saknades var nyckeln.
Skrinet var så gott som öppnat men på nyckeln satt det ett pris.
Tillsammans hade man säkert haft råd om man bara velat.
Slå ihop valutorna.
Inte velat.

*

Normer

- Har du inga egna normer!?
- Jag vill inte ha dina moralpredikningar.
- Du har dina egna normer du.

*

Oceanen

1993-03-04 06:20
Vi befinner oss i radiomörker. Vinden har legat på väst sedan en dryg vecka nu, vilket också innebär att närmaste helikopterbas på Salomonöarna ändå inte skulle nå oss. Jeppe fick diarre och somnade in för gott igår. Resterna av Mange slängde jag själv i sjön strax därefter. Vattnet räcker nog någon vecka till men tyvärr känner jag ingen hunger ännu. Jag har bara några timmar på mig innan han börjar jäsa i förmiddagssolen. Jag borde använda tiden till att skära till mig något ätbart, men avskyr tanken och känner att det inte är värt det. Det var stor skillnad då vi var två här.

1993-03-04 10:15
Ser ut som efter en självmordsbombning i flotten. Jag har aldrig hatat livet mer. Jag hoppas inte på något längre, framför allt inte på att bli räddad. Det är för sent. Jag har inga barn, men har fastnat i en febrig fantasi som säger mig motsattsen; att någon kräver av mig att jag kämpar till mitt yttersta. Så jag styckade honom iallafall. Mat för en månad som måste ätas inom timmar.

1993-03-04 22:45
Har försökt städa ur flotten och snört ihop mig i ena hörnet. Inväntar mitt öde. Jag fick i mig nästan hela skinkan innan jag började kräkas. Solen var obarmhärtig då och nu fryser jag så att jag knappt törs låta mig att somna - den enda kvarvarande lockelse som ännu står mig till buds.

1993-03-05 06:30
Vaknade av en mistlur. Trodde först att den skapats i drömmen men kunde bara konstatera att den var högst verklig! Kunde inte sikta fartyget genom morgondiset. Slängde mig på radion. Skickade upprepade "mayday" över kanal 16 ända tills det oerhörda inträffade: "Stella Star is receiving your mayday calls, over". "I'm in a raft drifting here and heard your whistle calls" svarade jag upphetsat. "We can read you, what is your position" kom det tillbaka. Med glädjetårarna sprängande i ögonen förklarade jag att jag var strax intill deras position men saknade koordinater. "Thats bad. Can you give..." Där dog radion. "Battery" var nu det enda som kom upp i displayen.

1993-03-05 09:00
Jag har försökt grilla batteriet i solen, hållit det inne i munnen, allt förgäves. Maskinljuden från Stella Star har olidligt sakta tonats bort till ett intet. Visserligen hör jag dem fortfarande men inser att det endast är efterklanger lagrade i min egen febriga hjärna.

1993-03-10 20:15
Solen gick ned i ett blodrött crescendo och jag önskar nu bara att jag slipper få se den mer igen. Tyvärr har jag vatten och därmed livskraft för ännu ett par dagar men orkar inte ens hoppas på något längre. Ensamheten är kvävande, men märkligt nog känner jag mig ändå priviligierad. Jag får dö rent. Jag slipper alla kyrkliga cermonier, brännugnen, gravstenen, grävskopan...

Hoppas att hajarna får sig ett skrovmål.

*

Pennan

De hade inte setts på över ett halvår nu och Rickhard hade börjat drömma om henne om nätterna igen. Denna mörka vintermorgon var drömmen dessutom av det heta slaget och han bestämde sig för att göra slag i saken, försöka ge det en sista chans. Försöka ta reda på om inte drömmen förmedlat honom ett verkligt och kanske omvälvande budskap.

Samtalet gick trögt där över kaffé-bordet, så trögt att han upplevde en nästan kvävande osäkerhet inom sig bara av att be om hennes nya adress. En adress han förstås redan kände till.
- Har du en penna? frågade han sen i tillgjort obekymrad stil. En blå Bic-penna överräcktes med ett flackande ögonkast. Rickhard skrev ned adressen på ett gammalt kvitto och lutade sig lite mer avslappnad tillbaka fast med pennan ännu nervöst tiltande som en liten trumstock mellan fingrarna i högerhanden.
- Varför ville du egentligen träffa mig? skickade hon plötsligt fram. Tonfallet var lika rakt och slätt som en istapp, liksom avsett att omöjliggöra varje omtolkning, att endast kunna besvaras med den nu allt mera pinsamt besvärande sanningen. Rickhard byggde ändå på med sin egen tolkning; "Vad ska han egentligen med min adress.?..."
Följande tre sekunder av mentalt tillintetgörande kortslutning räckte för att han omedvetet skulle hinna stoppa in plastpennan i munnen och metodiskt börja bearbeta den under ena hörntanden liksom vore han förflyttad till ett hopplöst läxförhör bak i skolbänken.
- Jag vill inte att du tuggar på min penna, kom reaktionen.
- Åh, förlåt jag tänkte inte på det!
Rickhard bjöd långsamt tillbaka den lätt tuggade, fuktade pennan till sin gamla sambo på andra sidan bordet, på andra sidan världsaltet.

*

Manipulationen

På hustomten.

- Frågar du mig så säger jag riv.
- Men jag har ju precis köpt huset!
- Ja, utan att rådfråga någon först.
- Du menar inte...
- Asså du får ju göra precis hur fan du vill, men rådet är att du river ner till grunden, faktiskt.
- Jag hoppas att du inte är avundsjuk eller nåt?
- Neheej du, tyvärr, jag unnar dig allt det bästa men det här var kanske inte ditt snillrikaste drag om jag ska vara uppriktig här.
Gurra som var ganska erfaren i byggsvängen grimaserade emot honom med en min av att just ha svalt en bit möglig tapet, fortsatte.
- Om du tar ner huset i lagoma sektioner kanske jag kan hjälpa dig att bli av med bråten sen.
Sven-Åke som aldrig ägt något hus tidigar, än mindre byggt eller rivit något, tänkte att han i alla fall var lyckligt lottad som kände någon som tydligen verkade kunna det här.
- Ok, verkligen snällt av dig att vilja hjälpa till, men har inte du annat för dig?
- Jag kan hjälpa dig för gammal vänskaps skull, bara du lovar mig att du inte försöker renovera upp den här mögelhögen.

Sven-Åke fick noggranna instruktioner i hur han skulle ta ned huset i prydliga delar för senare bortforsling till närmaste byggskrot.

...sen orkar jag inte längre...

HjälP?.

MARMORIA:
Inom en vecka hade Gurra kommit och forslat bort plank och bräder, fönster och pärlspont med märkvärdigt varsamma händer och Sven-Åke fick fundera på hur han skulle bygga nytt. Inget märkvärdigt, han kunde inte låna mycket mer. Han kände ofta en saknad i maggropen, en saknad efter det hus han knappt fick lära känna innan det togs ifrån honom.

Det tog tre-fyra år. Sven-Åke träffade Gudrun och segelbåten kom till heders igen. En dag befann de sig öster om Blidö och Sven-Åke drog sig till minnes Gurras ställe på Killingholmen.
- Strandhugg? ropade han till Gudrun som satt på fördäck och läste.
När de kom upp från båtbryggan såg han det. Huset. Hans hus, nu i äckligt limegrönt. Han började skrikande rusa runt på holmen i jakt på vännen men om denne befann sig där hade han tagit tillflykt till någon källare.
- Vad ryar du om? frågade Gudrun, kolugn som alltid.
- Min så kallade kompis som stal mitt hus. Det enda jag valt som mitt. Han... Faan! Gurra!

Do tattoo?

Överallt runt stan ser man dem. Dessa "houses of pain" huserande en halvtrappa ned i gamla nedlagda lumpaffärer. Man kan kila in och få bläck och/eller en eller annan stålpinne inslaget i huden mot en rundlig summa.
Tar man sig ett par trappor upp kan man tio år senare mot en tiofaldig summa avlägsna bläckritningarna och ha dem utbytta mot vitiligo-liknande hudfläckar. De flesta avstår säkert från det senare.
Jag har, skall erkännas, aldrig med egna ögon fått se hur extensiva tatueringar och piercingar egentligen tar sig ut på en äldre människa, men jag har svårt att föreställa mig det som annat än ganska missprydande. Detta kanske iofs inte är jätteproblemet eftersom människor ganska sällan har behov av att showa runt med sin skrynkliga hud hursomhelst.
Nåväl.
Den för mig största betänkligheten mot att döttrar och söner graverar sina kroppar med drakar - and who knows what - är att dom troligtvis kommer att ledsna på dom redan långt innan de börjat krulla in sig i åldrande hud och att det där coola citatet eller vad det nu kan vara helt enkelt kan komma att kännas väldigt utdaterat redan efter några år.
Den andra invändningen är att jag misstänker att stora tatueringar, rent allmänt, snart kommer att vara passé. Närmast ses som ett slags ålderstecken.(?)
Den tredje är att jag själv tycker att dito modifieringar väldigt sällan kan tillföra något av estetiskt värde, ens till en ung människas kropp.

*Föreställer mig varande en frustrerad förälder*

Vad tänker ni?

/Gubbstrutten

*

Femstegsprogrammet

1. Samla ihop:
1st hyfsat stor fjärd eller havsvik, 1st sjövärdig segeleka m aktersnurra alt roddmadam, 1- 3st pilsnerburkar, matbit och tobak.

2. Välj ut en dag som inte passar andra sjöfarare.

3. Sjösätt ekipaget.

4. Låt havet, vinden, solen och molnen sköta resten.

5. Finns.

*

Affären

De möttes precis i portöppningen. Kenneth Makrillson på väg ut att för gott hämta in skylten och Niclas Abborré, därtill ovetande, på väg att kanske hindra honom.

Snöfallet hade blåst in snö emot fasaden under hela eftermiddagen och eftersom ingen använt dörren sedan morgonen hade dörrbladet kört fast halvvägs likt en orkeslös snöplog. Där, frysta mitt i rörelsen, blev de stående avläsande varandra med blicken tills herr Abborré med ett småsforcerat leende sänker knäna och rycker till bestämt i dörren - som dock förblir blickstilla medan han själv under förkvävande av intensiva smärtupplevelser halkar ned över sin stenhårda portfölj och med lemmarna spretande åt alla håll, återigen blickstilla, blir halvliggande hängande från dörrhandtaget.
Niclas Abborré fylldes av ett nästan obeskrivligt missnöje. Smärtorna ifrån lårbenet kunde han tåla, men själva utgångsläget; taktiken att försöka framställa ett lagom svalt intresse för Makrillsons fjolårs-Lamborghini, kändes nu efter månader av planering som närmast grundskjutna.

Kenneth Makrillson, som inte lyckats landa en enda affär sedan början av sommaren, bjuder med stigande intresse in sin frustande och haltande besökare att åla sig in genom dörröppningen, in till den lilla bilsalongen. Så tillfreds är han med möjligheten av att se en presumtiv kund stå inne i butiken att han får hindra sig själv från att börja borsta av Abborré snön som lagt sig som ett täcke runt rocken på honom. Säljtaktiken för detta tillfälle hade han redan bestämt och den handlade inte om att visa entusiasm.
- Jaha, hoppas att det gick bra, jag var ju precis på väg att stänga, jag.
- Ingen fara, råkade ha vägarna förbi och tänkte bara passa på att titta lite på vad som står här.
- Som du kan se så har vi bara den här enda Murciélagon kvar, så du kanske hade lite tur i oturen ändå...
- Ja, jag ser. Du har inte nån nyare modell undanstoppad eller så? Abborré skakar av sig det värsta av snötäcket.
- Vi kan naturligtvis ta hem, men det här exet kan du få hem imorgon för motsvarande förskottspengarna för en ny lambo.
- Har den dubbdäck?
- Hahaha. Visst och plogtillsats med... mot ett litet tillägg förstås. Hahaha..
Niclas Abborré såg här endast möjligheten att försöka förefalla ytterligare mera ointresserad.
- Nej, det var ett skämt förstås. Vem köper egentligen en sportbil mitt i vintern? Försöker han med.
- Bra affärer gör man sällan under högsäsong. Jag kan skicka med snökedjor om du inte vill frakta hem den. Hehe.
Han driver med mig, tänkte Niclas samtidigt som han iaktog pölen av blöt sörja som börjat breda ut sig på golvet omkring honom. Någonting liknande kallsvett hade börjat kännas över hals och rygg och hela situationen tycktes ha gott honom fullständigt ur händerna.
- Ja, jag ville som sagt bara titta lite vad du hade här och har egentligen lite brottom, men tack för titten iallafall.
- Tack själv, det var så lite så. Ta det nu försiktigt genom dörren bara.
- Ja.

*

Om konsten att rätt kunna fräsa

Min katt fräser mycket sällan och väser gör han knappt alls. Han tycks inte känna aggressioner mot andra djur och rädd för dom blir han visst inte heller, åtminstone inte i första taget. Samtidigt är han så oerhört försiktig att någon rädsla sällan behövs. Skulle han ändå råka hamna i ett akut läge, ja då lättar han blixtsnabbt på det ess han har i ärmen, blottar sitt hemliga vapen. Som den gången när räven skulle till att försöka käka upp honom. Räven hade ägnat veckor åt att successivt närma sig honom ända tills hon en natt plötsligt gick till attack. Hon lyckades få fast käftarna runt bakhuvudet på honom men visste inte vad slags smärta som nu bereddes henne: Ett s k r i k så hiskeligt och smärtsamt öronbedövande att det ledigt skulle kunnat sätta en brunbjörn på flykten...
Den räven såg vi aldrig mer sen.

Han är en katt att vara stolt över, lille Lucas.

*

Medelmåttan

Jag är ingen medelmåtta. Jag är ingen medelmåtta. Jag är ingen medelmåtta!!!
Jag är en mycket obetydlig person, men verkligen ingen medelmåtta. För att kunna bli medelmåttig måste det finnas något att mäta, något att värdera utifrån vad man har uppnått - ens meriter. Jag har inga meriter - har just inte uppnått någonting - förutom min ålder då. Den är dock, får jag tyvärr medge, väldigt medelmåttig. Ja, i själva verket så medelmåttig att det knappt går att slå. Jag befinner mig på det exakta medeltalet för medelåldern på en vuxen svensk man. Nämligen 53.5 vintrar. Men inte heller det blir ju särskilt medelmåttigt om man tänker till lite djupare över saken... Jag menar, hur många är exakt så medelgamla som jag är? Inte särskilt många. En halv procent kanske.
Hah.
Skratta på ni bara, ni kommer inte åt mig!

*

Brev från Sibirien.

Hej!
I morse sades det att vi skulle bli belönade med riktig ärtsoppa - en med fläsk i! Orsaken var antagligen att stämningen i lägret uppfattats som farligt låg efter nattens köldknäpp. Veden hade på de flesta håll tagit slut och lämnat alla som fått huttra sig igenom nyårsnatten i ett högst eländigt skick.
Detta förhållande förbegicks som vanligt med tystnad medan man som anledning till lyxsoppan istället bara angav att man ville ge oss en bra start på det nya året. Soppan skulle sas utgöra själva nyårsfesten för oss.
Hyckleriet lyckades man frustrerande nog alldeles ypperligt med. Stämningen blev som förbytt.
Efter att just ha sett ett par kamrater bäras iväg som gamla rotvältor bort mot skogsdiket sträcker sig hoppet inte så mycket längre än till närmaste mål mat härborta.
Tyvärr.

Gott nytt år på Er!

/Saqer