Liten bagatell

Ge ditt barn allt det pekar på
och allt det vill ha
och grattis till dig
Du har skapat en kallhamrad
psykopat

Ge din katt allt den pekar på
och allt den vill ha
och grattis till dig
Du har gynnat en tillgiven
luftakrobat
.

Julerim

Jag ska inte tomta
i år heller

skyller inte på föret
på brända lameller
eller skosnöret

tycker bara att traditionen
aningen haltar
och suger i definitionen

jag vet dom som lägger sig på psyket
Sånt känns lite trist

allt för att kväva skriket

Kalla mig dysterkvist

Sluta fråga

Dessa tröstlöst gröna

frågor

Rött som blod

är svaret.

Flyga

Sexhundra ljusår

till närmsta tuva

huva

.

Bejaka döden/livet

Som Shakespeare så vist lade fram: vi har två huvudalternativ: leva - eller vara(typ) döda.
Ingen kan räkna ut precis hur många mänskor som hittills hunnit sälla sig till den senare gruppen, men att de är omkring drygt tio gånger fler än de som nu ingår i den förra lär visst vara en vetenskapligt hållbar uppskattning.

Om två lyckade mansåldrar är vi med dagens kondomanvändning ("business as usual") 310 miljarder levande människor, och med hygglig matematisk nogrannhet ganska precis lika många döda...
När även dessa levande hunnit dö (som vi ju alla läro måsta) kan man, om man först maler ned alla skeletten till en hög om sju kubik-kilometer, strö ut dessa över månen och på så vis utöka dess dammskikt med knappa två tiondels millimeter.

Vad är problemet?

Rätt svar:
˙oɹǝz punoɹƃ ɹǝʌö ɹǝʇǝɯıʇuǝɔ åʌʇoıʇɹʎɟ ʇʞɐxǝ ɐɹǝɯ ɹǝllƎ ˙pɾöɥäuʞ ı ddn sso ɐʞɔäɹ ʇʇɐ ɐɯɯoʞ ɐʇʎpuɐl suǝpɹoɾ ɹǝʌö ʇʇıɹdsʇn ɥɔO ˙ɹǝʇǝɯolıʞ-ʞıqnʞ uǝsnʇ oıʇʇnɾs ɐʞɹıɔ ɯo ƃöɥ uǝ ɐplıq ǝllnʞs ʇǝƃɐʇuɐɯɯɐs 'ɯɹoɟ pɐɹǝɯıɹdɯoʞ ı 'ʇǝʞlıʌ 'ɹodos uoʇ oıʇɯǝɟ ɐʞɹıɔ ɐɹǝɔnpoɹd ʇʇɐ ɐɯɯoʞ ɹäl uǝʌä ʇʇǝlǝʞs ʇʇıs ɹǝʌöʇn pıʌıpuı ǝɾɹɐʌ ʇʇ∀

Fotnot: Foto: footprint av tvättbjörn.

Sortera

Vi sorterar sopor till förbränningen
Det gynnar produktionen
till sopinlämningen

Trösta

En bra tröstning går till så enkelt att man först låter den olycklige beklaga sig fritt under det att man nickar medhållande medan man samtidigt stryker dess panna och skult tills det börjar hulka. Därefter tar man upp dess ena hand och kysser den mjukt varefter man möter offret med en varmt leende, gärna lätt tårögd, blick.

Fotnot.
Fallgropar: Offret var inte olyckligare än att det bara behövde din odelade uppmärksamhet (falskt allarm) eller, det vill spara olyckan till utökade ändamål.

Flip-flop

- Vad hon gjorde var att hon sparkade in dom i cykelstället där.
- Dom kanske var lite stora?
- Äh, men det handlade ju inte om det.
- Utan?
- Nä, dom vill ju vara barfota, det är ju så dom jobbar.
- Det hade du redan förstått låter det som.
- Ja visst, det är klart.
- Men nu så vill du alltså slippa all publicering av bilden?
- Ja, men vad tror du själv?
- Hm, det finns tyvärr vissa problem här.
- Jag skiter väl i om den hamnar på twitter eller var det nu var, men får jag se den bilden i NGM eller nåt liknande så kan du bara hälsa Ove att jag dödar honom.
- Är det så?
- Ja, och det vet han redan om.
- Guvernören i Sao Paulo ville visst ha dig till årets "paulista" ryktas det.
- Vad pratar du nu...
- Ja, citizen of the year, typ.
- Och hur kom han in i bilden nu? Flip-flop-mannen stelnar till en sekund innan han går över till att rota efter en cigarett. - Jag känner mig inte direkt upplagd för skämt här, kväser han fram medan cigaretten tar plats i mungipan.
- Bilden har även hamnat på facebook och lär visst delas av cirka femtontusen användare, däribland guvernören.
Flip-flop-mannen drar ett djupt halsbloss.
- Han behöver väl inte få veta vem jag är.
- Nja, bilden har tydligen blivit taggad också.
Flip-flop-mannen sätter nästan osynligt framtänderna i underläppen.
- Du är typ helgonförklarad därute!
- För att jag försökte freda mig från en teaterapa till gatunge?
- Dom ser det inte så. Dom tycker att bilden uttrycker något storslaget, nånting ...ja, nästan Jesu-likt.
- Så du tänker dig att jag ska bli nån slags nyuppstånden barfota-Jesus med hela Brasilien nu?
- NGM har redan hört av sig till Ove och mer eller mindre begärt att få in bilden till deras millenium picture contest. Dom höll den visst redan som favorit där, enligt Ove.
Flip-flop-mannen trycker ned sin redan varmrökta cigarett i en kaffekopp så att den går av.

- Ove var min assistent därnere. Han tog den där bilden med min kamera, framkallade den i mitt labb med min benägna hjälp. Om han ens för en sekund skulle överväga att använda copyrighten på den är han död, åtminstone som fotograf.
- Men herregud, försök lugna ned dig, alla älskar ju den här bilden.
Flip-flop-mannen tar upp den fortfarande rykande cigaretten igen men släpper den strax mot golvet och trampar till.
- Då ska jag berätta för dig vad som utspelade sig ungefär en halv minut efter att den där bilden togs.
- Men kan du inte strunta...
- Du ser träden längst borta till höger i bild. Där stod min bil, full med film och all möjlig utrustning. Inklusive ett par extra sandaler.
- Hahaha...
- Du kan skratta, men det som hände var att när jag äntligen lyckats ta mig tillbaka dit så var ju bilen förstås redan plundrad.
- Jag hörde talas om det, ja.
- Vi lyckades med lite tur stoppa en polisbil sen. Dom var hyggliga nog att köra oss till ett hotell i närheten. Bilen gick inte längre att köra nämligen.
- Oj, ja, så där kan det gå.
- Som om inte det vore nog så vägras vi sen att checka in på hotellet. Där möts vi nämligen av en stor neger som ställer sig som en mur och bara stirrar ned på mina bara fötter innan han med stora åthävor viftar ut oss på gatan igen.
- Okej.
- Har du försökt få en taxi stående barfota på gatan?
- Eh, näe.
- Jag fick gå i en halvtimme på brännhet asfalt, utstirrad, och med Ove småfnissandes bakom mig ända tills vi tagit oss tillbaka till det där jävla cykelstället igen.
- Kunde du inte köpt dig ett par nya skor?
- Inte barfota, inte i en storstad, inte i Brasilien. Ove erbjöd sig visserligen att handla ett par åt mig men jag ville ha mina egna skor.
Jag var stolt, kränkt.

Tove tar sig hem

Klockan var tre på eftermiddagen. Jakten mot stadens olika köpcentra var redan i full sving. Det var två grader och totalt vindstilla i luften. Allting var jämngrått. Allting var blött av fukt och gatan tjöt av nymonterade dubbdäck penetrerande den våta asfalten. Bussarnas väsnande dieselmotorer lämnade sina avgaser hängande i kväljande giftmoln.

Tove kunde inte hitta någonstans att vila sin blick, den ville bara fladdra mellan de förbipasserande bilarnas strålkastare. Fukten kröp ned längs nacken och hon förbannade sitt liv. Strax efter fyra hade hon tvingat sig upp ur sin varma säng bara för att konstatera att hon inte skulle hinna koka sig en kopp kaffe. Nu hade hon gjort sina timmar. Nu gällde det inte kaffe längre.

Interaktionsakt

Du är orolig för ett barn
- någon annans barn
Barnet skriker ändlöst
- tills det tappar andan
Du knackar på
- Ut härifrån! Stick, försvinn!
Du schasas iväg
- Ok, säger du
Du stänger din dörr
- Sosstanterna drägglar
Ännu förgäves.

Man stjäl inte en paddel

"I natt" drömde jag att två pojkspolingar stal min roddbåt som jag har liggande här nere. Jag är ute och promenerar då jag plötsligt upptäcker dessa gossar ombord på en båt identisk med min "Summertime". Jag går ut på bryggan och hejar i förbifarten på gossarna medan jag böjer mig ned mot stäven på båten.
"Summertime" står det på bägge skrovsidorna. Då tar jag tag i stäven, drar med oväntad kraft upp hela förskeppet på pontonbryggan och tippar båten åt sidan så att spolingarna faller pladask ned i det iskalla vattnet.
Eftersom dom känner mig en smula så förstår dom direkt hela orsakssammanhanget och börjar simma bortåt istället för att omedelbart försöka rädda sig iland.
Befriad, av denna gnutta respekt, kliver jag så ombord och lägger ut båten ifrån land. Jag gör en snabb inventering av vad som finns kvar av utrustningen och gör mig sen redo att ro iväg med båten då jag åter får syn på de två gossarna, nu promenerandes dyngvåta tillbaka längsmed stranden - på väg hem till sina missanpassade föräldrar, tänker jag.
De stannar emmellertid upp helt kort för att meddela mig att de saker de lyft ombord kan jag få behålla. Jag konstaterar för mig själv att det enda jag sett som inte redan var tillhörigt mig var en paddel. Just precis vad som också saknats i båten sedan ett par månader då någon även knyckte paddeln jag hade där.
Jag svarar dem inte på annat sätt än att återuppta min rodd, bortåt. Bort mot en båt jag sett ungarna hålla till i förut och som jag förmodade tillhörde någon av deras föräldrar.
Där kastar jag in paddeln, återuppväckt i min frustration över att nån DJÄVEL stulit min paddel.
[Vilket f.ö. var med verkligheten överensstämmande]

Kan vi klara oss utan?

Lena Ek, vår miljöminister, som angående uppgiften om det senaste årets femhundrasextiofyra miljoner ton (ca. 300 kubik-kilometer) extra ökning av CO2 till atmosfären - och den förväntat skenande globala miljökatastrofen - i ekot ger följande långsiktiga analys:

"Vi har kostnader pga. finanskris, efterföljande jobbkris, och att det är ganska eh.. dumt, eller otroligt kortsiktigt att dra på sig massa extrakostnader för klimatkrisen o c k s å , i det här läget."

Kan vi klara oss utan??

Komma tillbaka

Om man jämför sitt liv med sina drömmar så kommer det alltid att hamna på skam,
alltid.
Drömmar är till för att lätta upp i detta förhållande.
Därför kommer jag alltid att komma tillbaka till mina drömmar,
alltid.

Köpa cigg (2)

Jag föredrar att jobba natt. Gillar lugnet, att man får tid att vara ifred mellan varven. Visst, det är mycket fylla och underliga existenser som är ute och driver, men efter ett tag så lär man sig dom också. Och känner vi att det blir för stökigt så har vi faktiskt rätt att kalla på väktare och stänga igen om oss. Men oftast räcker det med att de finns i närheten, ute vid busshållplatsen. Fick jag välja så skulle det bara vara dom som fick komma in i butiken. Resten kunde få handla från en lucka, slippa ha folk här inne som stryker runt hyllorna när man vet att det ändå bara är öl och cigg dom tänker handla. Hade vi inte tagit in ölen bakom disk skulle dom bara knalla iväg med den som om det vore allmän egendom. Är så trött på dom. Men lite bättre blev det i alla fall sen vi höjde priset till nittio spänn för en sexpack, det håller undan dom värsta offren.
Egentligen hatar jag att städa men här på jobbet har det blivit precis tvärtom. Vid halvtvå-tiden har vi gjort upp med Maja och ett par andra väktare att dom håller undan klientelet under en halvtimme så att vi kan få lugn och ro en stund för att skura av och så. Så jävla skönt plötsligt att skura golv!
Maja är bäst, hon lämnar inte dörren för en sekund. Rolig att prata med är hon också.

Igår stod hon och uppehöll ett socialfall i säkert en kvart därute. Urtypen för en som ska tränga sig in här med en nyköpt korv i handen, börja gnälla på priserna, och sedan knalla ut med bara ett ciggpaket i handen. Vad tjänar vi på ett paket cigg ...ingenting!
Hatar människor som inbillar sig att hela samhället ska vara som en socialinrättning ordnad för att underhålla deras missbruk och meningslösa tillvaro. Känns som en seger varje gång dom inte har råd att handla här.
När hon slutligen släppte in det där miffot började han tigga om en servett också! Som om det var vårt problem att han smetat ned sig med ketchup från nån annan jävla kiosk!
Han såg bara fördjävlig ut med ketchup och räksallad över händerna och halva jackan.
Tur att Maja var där.
Fan vet hur länge man annars hade pallat att stå här och äcklas av den människan.

Köpa cigg

Dörren in till butiken var uppställd på glänt. Nattpersonalen höll på att skura av golven.

En väktare står i dörröppningen och försöker lotsa en av personalen till just det chokladgodis som hon är ute efter.

Där blir vi så stående ett slag; hon, tuggande på sin Snickers, och med sitt självpåtagna uppdrag att hålla affären ren ifrån kunder - och jag, med min väntan på att få komma in och handla i butiken.

Vi öppnar ett samtal som - via nån kommentar om hennes lilla fjättrade hund - glider över på rävar. Jag ger henne en berättelse om en räv som vid ett tillfälle hade lyckats överraska mig med att skrämma mig till reträtt - istället för tvärt om...
Hon replikerar i sakligt tonfall; - Rävar är fullständigt ofarliga för människor. Deras byten utgörs huvudsakligen av sork eller kanske en höna.
- Har du blivit attakerad av en hund någon gång? Frågar jag med ett lätt ihopknipt leende.
- Nej, men en räv är inte en hund, svarar hon snabbt.
- Men dom har nog väldigt liknande tänder, påpekar jag.
- Kanske det, men rävar äter inte människor, fortsätter hon.
- Det var kanske inte precis det jag hade i åtanke - att bli uppäten, förtydligar jag.
- Hundar ska man ha respekt för, säger hon, och blickar ned mot sin pekineser-kompis.
- Jo tack, jag vet det, - av egen erfarenhet, svarar jag.
- Och man ska inte tro att en liten hund skulle behöva vara lättare att möta, fortsätter hon.
- Nä, nä,... mumlar jag.

Det blir tyst en stund, och jag bestämmer mig för att överge samtalet. Att istället anta utmaningen att försöka beträda det nu blankskinande butiksgolvet. Samtidigt inser jag hur nära jag är att äcklas av denna svårt tankebegränsade, chokladätande lilla människa som står där nedkorvad i sin blyfärgade overall. Tänker, att om hon får för sig att bussa sin stackars hundkrake på mig så slänger jag iväg den till råttorna i gropen bakom.

Jag lyckas med jämn nöd begränsa mitt äckelkänsla ned till hennes ordningsmaktsutstyrsel, skatta min lyckliga stjärna att jag slipper bära nåt liknande.

Efterskalv

Gaya ryser till
ännu en gång

Hennes hud
krusas
nära omärkligt

Dimensioner
av liv
möts, kolliderar

Kastas över

under

*

Min plan:

تهیه

Skapa goda förutsättningar för evigt liv genom att:
1. Angripa hur att undvika uttråkning i evigheten genom att:
2. Förbereda inträdet så att du kan gå in där med mesta och bästa själsliga utrustning, så att du sedan kan:
3. Slappna av.

Hög förhoppning (full version)

Om man inte ständigt blev äldre, tröttare och fulare skulle man kunna köra vidare - utveckla, finslipa - försköna i tillvaron!
Men istället blir man bara äldre, tröttare och fulare...
Så vad e grejen?
Vad gör man nu då allt väsentligt är gjort?
När allting annat redan är tänkt och känt.
Ska man nu behöva gå åstad och faktiskt försöka göra allting annat också?
Eller ska man istället nöja sig med hoppet om en bekväm död?
++

54 &½ år.
Allmän varning!
Allt kommer att bli sämre.
Jag känner det i mina celler
Att leva utan hopp

Peripeti on ways!

En ny TV
En snyggare soffa

Vad är det för fint med hopp om man tänker efter?

Är det inte människans stora gissel - detta att allt måste bli bättre hela tiden.
Och större, och mer...
Vi är giriga varelser, där ligger problemet; att vi aldrig kan nöja oss med det som är.
Hoppet är en sjuk gen - en återvändsgränd.

Jag hoppas på att få dö på marken.

/Hasse 54

Hög förhoppning

Jag hoppas på att få dö i marken.

/Hasse 54

Gudars skymning!

Det råder olika bud här. Ska det vara hörseln eller hoppet som är det sista som överger en människa?
Självklart ett jämförande mellan päron och äpplen eftersom hörseln är ett grundsinne, till skillnad ifrån hoppet som ju är en känsla som också erfordrar någon form av medvetenhet.
Om vi begränsar oss till människor i vaket medvetandetillstånd så skulle alltså hoppet kunna vara den sista bastionen.
Men vad är det då vi hoppas på? Frågan är förstås påklistrad - i och med att alla redan vet precis vad det handlar om: Att vi hoppas på att få slippa utraderas - försvinna...

Men hur vill vi egentligen ha det - vill vi då leva för evigt?
Nä, vi vill - orkar - inte leva för evigt. Det är vi för små och för trötta för, men vi vill - orkar - ändå hoppas på någonting - s l i k t.

För att komma runt problemet har vi utrustat oss med en tillvalsmöjlighet; gud.

Gud har ett utomordentligt stort rike någonstans i en annan dimension av verkligheten dit vi, om vi vill, får komma då våra små kroppar slitits ut eller gått sönder. Eftersom gud inte är rasist eller liknande så är alla välkomna - åtminstone efter genomgånget eldbad. Vad gäller växterna så finns för deras öden ännu inget uttalat. Personligen lutar jag dock emot att även dessa ska få slippa att bli kastade rakt ut i tomma intet.
Då universum är oändligt och dessutom har funnits i oänderliga tider så är det som så att gud har fått en väldig massa permanenta gäster hos sig. Ett av problemen gud brottats med är att försöka hålla isär alla grupper och generationer så att livet, ja.. eller [host], för dessa ska kunna te sig så hemvant som möjligt under hans hand. För detta ändamål har gud givit alla grupperna varsit eget litet underrike att rumstrera i.
Nu är det det att eftersom fortplantningen även i guds rike fortskrider oförtrutet så måste också nya under-underriken skapas ideligen.
Gud orkar - sin allsmäktighet till trots - själv inte längre med att övervaka allt detta, varför han småningom börjat skapa och tillsätta nya gudar till varje nytillkommet rike i gudariket...

Lyssna nu här!
Dessa gudar har, efter ett samråd med gud fader själv, nyligen tvingats till ett drastiskt beslut. Gudarna hade nämligen räknat på den exponentiella verkan av ständigt nytillkomna underriken och kommit fram till att det redan till nästa möte skulle komma så många nya gudar att ett meningsfullt samråd ej längre skulle bli möjligt!
Man fann ingen annan lösning på problemet än att tillsvidare bannlysa all fortplantning - i himmelriket. (!)

- Jag är skeptisk.

Rena

MS Rena

Prolog:
Det har meddelats att pingviner skulle kunna utrustas med hemstickade skyddsvästar till hjälp att hålla värmen och för att förhindra att de slickar i sig mer olja sedan de blivit insmetade av ett oljeutsläpp i Nya Zeeland.

Dialog:
Kapten; - Helvete! Se hur du kör!!
Styrman; - Se?... Hur menar du då?

Epilog:
Jag har börjat oroa mig för framtiden. Jag menar lååångt in i framtiden. Jag menar att en pingvin iförd stickad väst, sedan doppad i tjockolja och därefter nedgrävd djupt i sanden...
- vilket j-a fossil att ta ställning till!

Förslag: Sätt åtminstone en tag på västen som förklarar att att den är man-made.

Experten

"Jag säger det bara en gång!
Vi är förstås rökta,
som allt annat.
Häng inte läpp!
Gör nåt vackert
istället."

*

Läget

Gilla läget?
Det finns
....
Jag tittar ut över en blekgrå bakgård.
Kall.
Det finns liv.
Mer är det inte.
Blir det inte.
Utan sol.
Idioter!
Vi.

*

Kära land

Slutligen hade den så upphört. Malströmmen av mejl. Eje kände ett obehagligt tomrum ersätta den tumörliknande känsla som lägrat hans hjärna sedan stormen drog igång. Nu skulle arbetet överlåtas på advokater och jurister på banken och hos fastighetsmäklaren.
Läget för tomtgränsen hade visat sig vara omöjligt att enas om. Ingen hade funnit den gordiska knuten. Nu måste barndomsparadiset säljas.
Ett halvsekel av planer, slit och drömmar skulle nu föras in i historiens katakomber.
Mormors nyinköpta gungstol brann fint i öppna spisen med magiska stunder i solen, under stjärnhimlen.

Syskonen skulle aldrig mer tala som vänner.

*

Sånt e livet

- Var går gränsen mellan falskhet och att bara dölja?
- Det bestäms av vem eller vad som ska skyddas.
- Men om du vill skydda allt och alla då?
- Det går under otydlighet och har ett pris.
- Vad är priset?
- Du blir totalt ensam bland människor.
- Kan det vara värt det?
- Förvisso, men bara om du älskar dig själv tillräckligt.
- Hur mycket är tillräckligt?
- Mer än livet.

Skit

Öjvind blev förföljd.
Öjvind blev beskjuten.
Öjvind blev åtalad.
Öjvind sket i allting.
Öjvind la tillbaka mossan och trampade till.
Öjvind hade rätt
att äta

*

Rosenaward!

Kalle Byx har nyligen ärat mig med en Rosenaward. Eftersom jag alltid varit ett stort fan av KB's geniala skriverier på puffen känner jag mig förstås särskilt uppmuntrad och hedrad och hoppas att det ska hjälpa mig att uppstå ifrån de döda....
Tack KB för din uppmuntran!! :-)
Jag skickar awarden vidare till SofiaZim a.k.a. Frankie 泪水 för hennes unika berättarkonst, till Anna för att jag helt enkelt älskar allt hon skriver och saknar henne, och till Cecilia Haupt a.k.a. MOTORHUVUD för att hon ska återuppta kläckningen av sina färgglada ägg!
Åsså vare två frågor att besvara:
1. Varför började du blogga?
Blogga? Jag puffar... ursprungligen inspirerad och faschinerad av marmorias skapande. Jag är eg. ingen språkmänniska, men älskar kommunikation!
2. Vilka bloggar följer du?
Jag skummar periodiskt runt i 'puffosfären', huvudsakligen.

Biologiredovisning

År 4.000.000+1

- I dag ska Gwyt berätta om zapiens-epoken, den som vi hade uppe i förra tankten.
Varsågod Gwyt!

Gwyt slank ut ur sin hängpung och tog sats uppför trapprännan. Efter ett par försök
gav hon dock upp och bestämde sig för att slingra sig upp bakvägen istället - till
klassens stora förnöjelse. Den gamla skolsalen var inte typ-2 anpassad. Oftast brukade
hon ändå klara det ganska fint, men nu, bärandes en binge med fossilavgjutningar i
bakhänderna, lyckades hon inte.
Klassens skadeglada skrockande och den otympliga påsen hade tillsammans höjt både
hennes adrenalin och blodtryck så att en berusningsliknande känsla nu överskuggade
den inledande nervositeten. Det behövde hon. Slutligen uppkrupen i talarstativet
lyckades hon så äntligen komma igång:

- Zapiens var en djurart som levde för fyra miljoner år sedan. De hade avancerade
talorgan och behärskade olika byggtekniker i sten vilket gjorde att man kunde bilda
stora tätbefolkade samhällen. Mot slutet av epoken kom de på att utveckla explosiva
ämnen av gammal jord. Denna teknik använde man då för att försöka skicka sig ut i
rymden. Idag ser vi som bekant fortfarande resterna av de här försöken när vi tittar
upp mot himlen. Nära hälften av alla synbara ljuspunkter antas vara lämningar från
zapiens-epoken.

Gwyt knäppte nu upp sin skinnpåse och lät hela samlingen fossildelar rassla ut på
bordet under sig. Strax hade hon letat fram just den lilla helmodell hon främst
ville visa för klassen; Ett komplett skelett av en hona med ett likaledes komplett
foster fastmonterat i den gapande buken.

- Här har vi det berömda så kallade rymd-fossilet som antas representera den sista
formen av arten. Titanhalterna funna i det ursprungliga fossilet gör att man tror
att det kommer från en nedstörtad rymdlämning. Ni kan titta närmare på den sen.

Gwyt hängde ned det lilla skelettet från bordskanten och fäste det med ett snöre
från stativet.

- Ja, det var väl ungefär det... Några frågor?

- Trektor?...

Översatt från zimhali

Flickan och kråkan, och pojken.

Telefonen ringer.
Pojken rycker till där han sitter i sitt soldränkta kök och filosoferar.
Flickan: Hej! Vad gör du?
Pojken: Inget särskilt... - njuter av solen.
Flickan: Kan vi inte gå en sväng runt holmen?
Pojken: Absolut. En utmärkt idé.
Flickan: Jag har inte tvättat håret på några dar, men det gör väl inget?
Pojken: Näe, ska väl inte behöva ha nån menlig inverkan på en promenad?
Flickan: Nä, precis, ska vi ses vid brofästet om en kvart?
Pojken: Ses vid brofäfästet!
Vännerna njöt och upprymdes av naturens återuppvaknande i den härliga försommarkvällen.
Flickan hade satt upp sitt spretiga hår i en hafsig knut på skallen - som flickor pläga med sina skitiga hår.
Kråkan sitter på sin trädgren och studerar.

Kråkan: Shit, vilket perfekt bäddmaterial till mitt bo!

Pojken: Oj!
Flickan hinner inte reagera förrän kråkan efter tre sparsamma vingslag slagit klorna i materialet.
Kråkan: Shit, jag får inte loss det!
Flickan hukar till medan kråkan besviket flyger tillbaka till sin gren.

Pojken: Satan!
Flickan: Vad hände?
Pojken: Du måste nog tvätta håret.
Flickan: Va?

*

Dagens bild

Sådan mormor, sådan dotterdotter....

Vittnesmålet

- Om det hade varit rött så är jag så gott som säker på att jag hade varit säker på att det varit det. Men i och med det var grönt så var ju det inte det första som stack mig i ögonen när jag såg flickan slungas upp i luften.

- Så du vet inte?

- Ja, eh... trafiken i den motsatta körriktningen flöt i och för sig på såsom jag kan minnas det. Vad nu det kan bevisa?

- Så du vet inte?

- ...näe.

- Ok. Tack.

.

Örjans ost

"Jag vet utmärkt väl vad det betyder men varför skulle jag vilja prata om det?
Varför skulle jag vilja tala om just det du efterfrågar? Om du tänker efter, hur
gärna efterlever du själv andras önskemål? Hur blev det till exempel när vi skulle
dela upp maten efter förra helgen? Osten var väl egentligen det enda som det var nåt
värde i, men den var liksom självklart din - bara för att du råkade ha köpt den! Du
kunde inte ha frågat vem som eventuellt kunde behöva en ost - eller om vi kunde
delat upp den?
Skulle nog inte skada om du gick och slog upp det där ordet själv".

Rymdspegel

.
En sekund
dricker solen
min navel
under din blick

I den droppen
tömmer jag smärtan
fyller upp alltet

en stund
.

Trion

Fadern: Du kan ju ingenting!

Sonen: Jag har ritat ett hus.

Fadern: Hus? En pastisch på en gammal sekelskiftesvilla!

Sonen: Jag gillar sekelskiftesvillor.

Fadern: Du vet inte hur man ritar ett hus. Det där är ju nästan skrattretande!

Sonen: Vad är problemet?

Fadern: Att du inte har förstått att man måste lära sig saker. Hur har du tänkt försörja dig? Tänker du bli kriminell?

Sonen: Kriminell?

Fadern: Ja, eller hamna i alkohol och droger.

Sonen: Ja, kanske det!

Fadern: Jag är orolig för dig.

Sonen: Ok, tack för din oro.

Mamman: Vad är det ni står och pratar om?

Fadern: Ingenting.

Mamman: Ni sa nåt om droger... har du börjat med droger Sebastian!

Sebastian är redan på väg ut ur rummet.

Fadern: [fnys]

Modern: [suck]

Frågan

Jag fastnar för "svårt". Jag älskar det svåra. Finner en slags pervers njutning i att
söka efter svaren som ännu inte siktats. Att få komma in från sidan och tala om
att "så här ligger det till, ser ni...".

Hybris tror jag att det kallas - eller vanmakt. Vet bara att det vore den största
glädjen att komma på en riktig lösning. På allt - helst.
Jag har jobbat i snart femtio år med denna utmaning. Det går lite trögt. Först och
främst gäller det att hitta den rätta frågan; den största frågan! Där förlorar man
sig lätt. Är kärleken större än livet t.ex?
VEM VILL TA STÄLLNING TILL DEN?

Moderna tider

Metaller, cellulosa, ja även glas och t.o.m vissa plaster kan uppenbarligen återvinnas; malas och
kokas ihop till nya föremål nuförtiden. Det som bryder mig en del är att om du sen sätter
samman de här materialen och bygger t.ex en bil eller en tv-apparat av dem så blir det plötsligt
en helt annan femma. Sannolikt kommer dessa föremål visserligen också en dag att skickas till så
kallad återvinning, men jag har en bestämd uppfattning att termen är starkt missvisande i det
fallet.
Jag försökte nämligen återvinna min lätt vandaliserade bil härförleden. Försäkringsbolaget hade
en helt annan idé: " Den är bara att skicka på återvinning", fastslog dom...

Det skulle nämligen vara mer ekonomiskt att låta den stå och rosta på en bilskrot i några år
tills människor istället hunnit skruva loss delarna ur den - till andra skadade bilar.

- Men vore det inte intelligentare att byta ut mina trasiga rutor istället? Frågar jag
nyfiket. Ett snett leende tänjer ut ansiktet medan den överseende besiktningsmannen tar sats:
- Du kan köpa två såna här bilar för den kostnaden.
- Va? Det är faktiskt en alldeles utmärkt bil vi pratar om! Försöker jag.
- Säkert, men jag antar att du inte skulle vilja betala tjugotre tusen spänn för den?
- Ok, jag förstår...

- But still not quite
.

Var finns vi

?
Ovissheten är insikternas moder
En satans ordning
deras fader

.

Indien

Jag kunde inte sova. Hostningarna höll mig vaken.
Ändå, vad hade jag annat här att göra?
Solen gick upp över sopberget.
En ny dag grydde i helvetet. Mitt liv; Att överleva.
Har inga andra val.

/Elekronikåtervinnare, 6 år.

Läger för rakitis

Jo, vi kan kalla det ett läger. Vi är en ihopsamlad grupp inom ett avgränsat område, vi utför samma aktiviteter och vi disponerar över ungefär samma yta. Tyvärr kom vi inte hit för att ha trevligt. Vi kom alla hit för att få ha otrevligt. Plågas för det vi har gjort eller inte gjort. Själv tillhör jag lyckligtvis den senare gruppen. Jag har inte slungat min två veckor gamla dotter in i en vägg och ingen annan heller. Min älskade dotter råkade födas med en benskörhetssjukdom. Därtill fick hon en svår förlossning där barnmorskan beslöt att gå in med händerna och mer eller mindre slita ut det lilla livet ur kroppen på modern. Vi förstod efteråt att något var fel med henne och tog oss var och varannan dag till BVC för att försöka få svar på vad som inte stämde.
Där kunde de inte hitta någon orsak till hennes blånader och allmänna svaghet och grinighet, utan rådde oss bara att försöka med nappflaska...
Tillslut tog vi oss tillbaka till förlossningskliniken på Astrid Lindgrens för att få en riktig utredning. Då hade vi börjat misstänka att ena armen kunde vara bruten. Därifrån togs jag direkt till polisen för förhör och senare till häktet.
Läkarna ansåg - efter att i röntgen ha konstaterat flera frakturer i hennes skelett - att hon måste ha blivit misshandlad. Polisen och senare även åklagaren ansåg att det torde ha varit av mig...

Varför?

Min dotter som omedelbart blev fosterhemsplacerad får träffa sin moder i tre timmar varannan vecka.

Heja Sverige!

Papprena_papperna_papprerna_papperena_papperen_pappren

...

Papprena låg i små travar lite överrallt. Travar som inte var signifikanta på annat vis
än att de i regel tillkommit inom ett rimligt avgränsat tidsspann. Färg, form, smuts
och även dammkvalitet gav ungefärlig vägledning vid åldersbestämningen av en hög.
Att plocka upp högen för att avläsa exakt vad den innehöll kostade honom enorm
ansträngning. Oftast utan att leda till annat än att de ursprungliga spåren hade blivit
rubbade.

I bokhyllan utgjorde raden av fulla permar ett slags monument över den tid då han
ännu uppfattat samlandet och ordnandet av papper som en rimlig uppoffring, en
naturlig handling för att kunna känna sig i kontroll över situationen. När alla
pärmar så en gång fyllts till brädden och talet om "det papperslösa samhället"
hunnit florera något decenium hade Åke bestämt sig: Nu får det vara slutsamlat!
Nu, tio år senare, hade han bara att konstatera förrödelsen efter sin ödesdigra
missbedömning.
..

Ljungen trivdes i ljuset

.
Älskade sommarhus
ack, dessa ljuva dofter
som blixtar
sensoriska sensationer

Sedan ljuden
av skrikande spik
brinnande papp
och teglens dunsande
mot marken

Kvar är granitblocken
stora talande
orubbliga vittnen

om dövslagna
människor

.

Nilly

Hon älskade kufar. Det gick inte att göra något åt. Den sammantagna vänlistan
sträckte sig säkert till över ett par hundra - kufar. Lite som en motbekräftelse
hade hon emellertid även några ordinärt välanpassade vänner i stallet. Där fanns
Vicky, Göran, Sandra och ett par till.

Nilly älskade också att bjuda. Om en kuf exempelvis kom över och berättade att han
kommit i klammeri med rättvisan, socialen eller arbetsförmedlingen, fann han ofta hos
Nilly en efterlängtad fristad. Två månaders helpension var inget ovanligt, men sedan
bar det iväg. Nilly låg inte åt det romantiska hållet. Det fanns endast två personer
hon kände riktig kärlek för och dessa var bägge döda; Mamman, död sedan fyra år, och
pappan sedan fem. Mamman var den absolut tyngsta förlusten även om pappan, som
övergivna flickors pappor pläga, stod för det största tomrummet nere i hennes djupast
ekande brunn.

Dessa förluster var inget som det gick att kompensera för. Syskon fanns det heller
inga och den enda släktingen hon hade, en moster, levde ett tynande liv någonstans
borta i södra Tyskland.

Istället försökte Nilly att ge så mycket hon kunde till sina vänner - kufarna - i en
slags kompensation för det hon själv saknade. Och kufarna var, som kufar pläga, inte
nödbädda därvidlag. De emottog utan minsta bryderier det som serverades dem.

En dag uppstod dock en speciell situation. En av kufarna aspirerade på att få komma
ut på havet. Någon båt ägde han dock inte, ej heller Nilly - men sådana fanns ju
nästan överallt! - gick resonemanget.

En av Nillys mer välanpassade vänner, Göran, ägde en väldigt trevlig segelbåt, en
som säkert skulle kunna passa kufen som själva handsken, tänkte Nilly.
Vännen Göran hade dessutom flera gånger klagat inför Nilly om vilka bekymmer
denna båt gav honom i form av kostnader och underhåll. Var nu inte detta ett
alldeles utmärkt tillfälle att både kunna hjälpa en sorgligt missgynnad kuf och
samtidigt befria en ordinärt välanpassad vän ifrån sina bekymmer, resonerade Nilly
- varpå hon presenterade för kufen sin eleganta plan:

"Jag håller reda på Göran medan du med nån polare kan segla iväg med båten!" sprätte
hon ur sig i sedvanligt obrydsam stil. Kufen hakade tacksamt på, och så fick det bli.

Sådan var hon, Nilly. Alla kufars favoritvän.

*

Till livet

detalj

Det vackraste hos människan
det som griper och håller oss

att hon inte kommer överleva.

Hon,

ett vackert flämtande
läckert pulserande

bloss

*

Doktor duktig

- Du har inte prövat Sobril, Valium, Mogadon, Diazepam, Stesolid, Rohypnol eller liknande?
- ?
- Det är olika bensodiazepiner.
- Näe.
- Det är väldigt effektiva preparat om man känner sig orolig.
- Aha.
- Din beskrivning tyder på att du stressar upp dig en del.
- Hm,
- Det kan bli mycket spänningar. Ibland för mycket, mer än man kan hantera på ett bra sätt.
- Jo,
- Skulle du vilja pröva kanske? Jag tror att det skulle kunna hjälpa dig en del på traven.
- Nae,
- Annars vet jag inte riktigt hur jag ska kunna hjälpa dig.
- Hm,
- Hur tänker du själv att du vill göra?
- Vet inte. Tänker att det kanske blir bättre om jag får lugnt ett tag.
- Jo, men hur menar du då, att sluta jobba är väl ingen lösning?
- Sluta å sluta... jag har inte jobbat på åtta år.
- Och hur känns det? Varför kom du hit till exempel?
- Jag fick den här hjärtklappningen...
- Precis vad jag tänker.
- ?
- Jag vill gärna hjälpa dig Germund, men om du inte vill själv så blir det liksom...
- Jag vill en massa saker, men jag kan väl inte jobba om jag inte kan sova?


- Du har inte prövat Propavan, Theralen, Lergigan, Atarax, Remeron eller liknande?
- ?
- Det är olika sömnmedel, hypnotika.
- Näe.
- Det är väldigt effektiva preparat om man känner sig orolig.
- Aha.
- Jag tror att du skulle må bättre med en fast rytm. Det här är medel som kan hjälpa dig med det.
- Jag är rädd för medel.
- ?
- Jag fick i mig ett sånt där medel en gång av en olyckshändelse. Fick sån ångest att jag var tvungen att uppsöka psyk-akuten.
- Vet du Germund, jag får en tilltagande känsla av att du VILL vara sjuk, och det är ju isåfall liksom inget jag kan hjälpa till med här.
- Jag är trött. Om du med sjuk menar att vara trött så är din känsla fel. Vem vill gå omkring och vara trött?
- Jag har gett dig olika alternativ för att försöka hjälpa upp din situation, men du verkar ju inte intresserad.
- Det sa jag aldrig. Jag sa att jag är rädd för dessa medel och att jag fått ångest av dem.
- Jag får remmitera dig till en psykiatriker.
- Spännande!

*

Siffror

Så här såg en hundralapp fortfarande ut då jag började skolan.
Den trycktes mellan 1898 och 1963 - i 65 år således - och gick att använda ända fram till 1987.
Idag räcker en sedel i högst tjugo år vad jag förstår. Tiden rusar på...

Dagens gissning: Exakt hur många puffar har saqer hittills knåpat?

Hmm...

*

Lucifaxen

Ända in i kaklet tänkte vi oss.
Med hjässan först förstås.

*

Majsolen

Han såg ut som en majbrasa i ansiktet. Tre dygn på Östersjön under vårsolen över en molnfri himmel sätter sina spår. Nu satt han och försökte dämpa svedan med en iskall öl på uteserveringen. En större lindring låg dock gömd i hans sprängfyllda plånbok. Visserligen var Sveakryssaren värd det femdubbla, men fyrtiotusen var ändå betydligt mer pengar än han någonsin tidigare hållit i sin hand.
Nu, efter två dagars ruvande i lägenheten hade svedan visserligen lugnats ned något, men färgen ville inte ge vika, endast skiftat något mot blått.
Dessa två dagarna hade varit fyllda av diskussioner. Hur förklarar man att man plötsligt antagit utseendet av en grillad blåmussla i ansiktet? I varje möte måste han kunna ge en begriplig förklaring på denna märkvärdiga metamorfos.

En gammal vän ifrån förr kom oturligt nog spatserande längs trottoaren.

- Vad fan har du gjort!?
- Ehh, jag råkade somna i solariet. Taivo anlade en allvarlig min för att förstärka trovärdigheten i sin utsaga.
- "Solariet"? Sen när har DU börjat med sånt?
- Det var Jannas idé. Janna nickade instämmande där hon satt och sippade på en paraplydrink strax intill.
- Du är ju brännskadad, har du visat upp dig för någon läkare?
- Äh, det går väl över. Jag är inte orolig.

Vännen suckade medlidsamt innan han tog adjö och knatade vidare med en påtaglig känsla av att det var något som inte stämde i detta ansikte. I denna utsaga.

*

Ögongodis

Korallreven kollapsar.
Skynda köp!

$

Utan titel

Pippa på ett vårvarmt plåttak
det är givet
ut och in och fram och bak
livet

*
Måsen

Masochisten

Det är klart att jag inte vill lida. Vem vill det? Jesus? Nej, jag vill njuta,
precis som allt levande vill jag njuta i välmåga. Så är det. Men vad njuter vi av?
Vi njuter av relativa framsteg, förbättringar. Utveckling. Men för att få uppleva
sådant krävs ett avstamp, en nivå ifrån vilken vi höjer oss. Den måste fyllas av
andra. Jag måste kunna få beklaga andra för att få min lycka bekräftad. Andras
lidande är bränslet i den njutande processen, skulle man kunna säga.

Utom för oss andra. Vi som föredrar rollen som offer. Vi som gett upp lyckan
och
bara har att hoppas på något annat. Något större? Efteråt...
.

Speechless (Om det nya "Sverige")

Nedanstående telefonsamtal är hämtat ur en artikel i Aftonbladet.
(Sorry ©)

SOS: Det var något tekniskt som hände här alltså.
Emil: Ja, alltså jag behöver en ambulans nu. Jag svimmar hela tiden.
SOS: Du har tagit en Ipren och en Alvedon. Har du tagit alkohol också eller?
Emil: Nej, jag är sjuk också. Jag har feber.
SOS: Ja, du har feber. Mm. Hur mycket feber har du?
Emil: Väldigt flämtande andning och en duns.
SOS: Hallå? Hallå!
Emil: (Mycket tung och häftig andning hörs).
SOS: Emil! Emil!
Emil: (Tungt stönande och pustande hörs samt en del hårda ljud. Sluddrar ”Hallå” i rummet.)
SOS: 112 Vad har (Ohörbart)?
Emil: (Ohörbart) ambulans.
SOS: Vad sa du?
Emil: Var är min ambulans?
SOS: Behöver du en ambulans?

Återigen uppger Emil sin adress och berättar att han har svårt att andas, och SOS-operatören kopplar Emil till en sjuksköterska.

Sjuksköterska: Jag får inte riktigt klart för mig vad det är som du vill ha hjälp med för du springer ju omkring i lägenheten eller vad det är och du har … andas utan problem och du pratar utan problem.
Emil: Jag kan knappt andas nu.
Sköterska: Jag vet, jag har suttit och lyssnat på dig. Du andas utan problem.
Emil: Nej, jag svimmar! Jag svimmar!
Sköterska: Ja.
Emil: Är det ambulans på G?
Sköterska: Nej.
Emil: Jag behöver en ambulans.
Sköterska: Ja, men jag be..
Emil: (Ohörbart)
Sköterska: Ja, men jag förstår inte liksom varför att du springer omkring i lägenheten och säger…
Emil: (Ohörbart) Jag tappade ju mobilen. Snälla, jag kan inte andas!
Sköterska: Ja, men du andas utan problem just nu. Har du haft sådana här attacker förut?
Emil: Nej.
Sköterska: Nej.
Emil: Jag behöver en ambulans, snälla.
Sköterska: Ja, men jag…
Emil: Jag kan inte andas!
Sköterska: Kan du ta ett djupt andetag.
Emil: Nej.
Sköterska: Men försök ta ett djupt andetag medan jag är med.
Emil: (Flämtar) Jag kan inte.
Sköterska: Ja, men ta ett djupt andetag nu!
Emil: Jag kan inte!! Hjälp mig då! Snälla! Hjälp mig!
Sköterska: Ja, men nu, du pratar ju utan problem och du andas utan problem just nu när jag lyssnar på dig.
Emil: Jag får ta i allt vad jag har här.
Sköterska: Vad sa du?
Emil: Jag tar i allt vad jag har. Snälla.
Sköterska: Ja, men jag … jag liksom hör inte att du har andningsproblem. Så jag förstår liksom inte, är det något annat? Har du ont någonstans?
Emil: Ja, i hela kroppen.
Sköterska: Ja, har du gjort någonting de sista dagarna eller dagar.
Emil: Jag har varit sjuk hela veckan.
Sköterska: Ja, på vilket sätt … på vilket sätt har du varit sjuk då?
Emil: Nej men. Nu domnar hela min kropp bort. Åh!
Sköterska: Har du varit förkyld?
Emil: Ja, och nu kan inte jag andas. (Ohörbart)
Sköterska: Ja, men du pratar utan problem och för mig så hör jag inte att du har några andningsproblem.
Emil: (Ohörbart) Jag ringer för att jag inte kan andas. Jag kan inte andas längre.
Sköterska: Men du andas jättebra. Jag hör inte annat än att du andas.
Emil: Hjälp!
Sköterska: Utan problem.
Emil: Snälla! Skicka en ambulans!
Sköterska: Ja, men jag kan inte bedöma att du … vi behöver skicka för att jag hör att du andas och att du står och går.
Emil: Jag ligger på golvet!
Sköterska: Ligger du på golvet?
Emil: Ja.
Sköterska: Mm.
Emil: Alltså, nu är... Jag vet inte hur mycket (Ohörbart) länge till. (Ohörbart)
Sköterska: Ja, men hur ska vi komma in genom din ytterdörr?
Emil: Jag har öppnat den nu.
Sköterska: Ja, men du ligger ju på golvet och säger att du har öppnat den nu. Då kan du ju röra dig.
Emil: Hjälp, alltså jag får panik.
Sköterska: Ja. Det kan jag förstå. Har du haft sådana panikattacker förut någon gång?
Emil: Nej.
Sköterska: Nej. Om du ligger på golvet nu, kan du försöka.. Ligger du på rygg eller på sidan eller?
Emil: Rygg.
Sköterska: Rygg? Försök sätt dig upp nu – när jag är i telefonen.
Emil: Jag kan inte.
Sköterska: Sätt dig upp nu!
Emil: Jag ramlar bara ihop.
Sköterska: Nej. Sätt dig upp nu! Du kan hålla i dig i toaletten, eller i handfatet eller vad det nu är som finns i närheten. Så kan du hålla i dig. Sätt dig upp nu!
Emil: Jag kan inte andas. Oj.
Sköterska: Ja, men du andas jättebra. Jag lovar dig.
Emil: (Rosslande ljud och en duns).

Emils kropp hittas två timmar senare, liggande på hallgolvet, av en förbipasserande granne
.
RIP Emil!

Anna o Oscar

A. Du begär att jag ska åtrå dig högst av alla män. Att du ska vara den vackraste för mig.
Att jag ska bejaka din kulmage, flugsvärmen över diskbänken och din stinkande hund.
Du, som väljer att runka till tonårsmodeller istället för att ligga med mig.
Du, som knappt tagit i mig sedan jag växte ur min ungflickskropp.
Jag ber bara om din förståelse.

O. Och om jag ändå inte förstår?

A. Så tycker jag att vi lämnar varann.

O. Du begär alltså min förståelse.

A. Så kanske det kan uttryckas.

O. Man kan inte begära förståelse.

*

Socialt kompetent

.

Jag förstår ditt lidande
kan identifiera mig med dig
och din situation

Men jag lider inte
med dig
delar inte din känsla

Jag kan bli arg
på orättvisan
men inte ledsen
för dig

Ledsen är jag ändå
och utan kärlek

.

Moralisten

- Du, kan vi inte ta genvägen istället?
- Det finns inga genvägar. Det vet alla som lever i ett upprätt förhållande till sanningen.
- Jag kan inte riktigt se det upprätta med att gå en en omväg.
- Genvägen har ett pris, en komplikation, annars skulle du ju knappast kalla den för just genväg.
- Så har inte omvägen ett pris då?
- Jag märker att du håller genvägen för norm eftersom du kallar själva vägen för en omväg.
- Ok, då kallar jag den senväg då.
- Om det roar dig att leka fågel och bandtraktor i ett så kan du såklart spara in femhundra meter,
men jag hävdar att det du söker efter är en smitväg. Att din besparing är fiktiv och kommer att ha
konsekvenser.
- Vad pratar du egentligen om?
- Jag pratar om att du kommer att söla ned i hallen med dina leriga skor. Att vi dessutom inte
kommer iväg imorgon förrän du, förmodligen med min hjälp, sent omsider lyckats torka ur dem.
Och hallgolvet.
- Jag kan nog gå i blöta skor om du ska ha så jäkla bråttom.
- Och gnälla, ja - vem var det som nyss hade så bråttom förresten?
- Du är väldigt negativ ibland, vet du det?
- Ja, sanning är inte heller gratis..
.

Pluto

Demograferna påkallade lugn;
vid tio miljarder vänder våran ugn

Allt för sent sade ekologisten
knip din trut hördes ministern

Vi är rätt många redan nu
inser vi och jag och du

Astronomer söker Mars
är inte detta en stor fars?

Vi kan ju skicka DNA
göra Pluto till ett spa!

*

Hälsovårdsmyndigheten

Man hade påvisat ett samband mellan katter, hjärtinfarkt och medelålders män.
Vid en senare granskning fann man att katterna i regel haft den första infarkten.

Både djur och människor var alltså drabbade.
Fanns det en dubbelriktad allergisk reaktion?

Försiktigtvis
rekommenderades
avhållsamhet

*

Naivt, men

...
Jag ska fylla år i vår
det gör jag varje år
Vår efter vår
fyller jag år
på år
.
Jag tömmer dem i liv
vars botten har en sil
Ur silen ses en stril
som räcker mil
på mil
.
Åren når en strand
får sippras genom sand
Möta havets band
sen flyta hand
i hand
.

Enkel insikt

Den mänskliga fåfängligheten,
vår livslånga förhoppning
om att få bli räddade
ifrån det vi är
just nu
.

En aprilmorgon

Det mesta hade han försummat
till och med döden
Döden tog inte illa vid sig
tvärtom
.

Vem var bäst?

Ove sprang ifrån hela klassen.
Tindra hjälpte sin kompis med matten kväll efter kväll.
Harald hade femma i alla ämnen.
Julia piskade upp Anton och Tore varje gång de hånade Jonas.
Peter var beundrad av alla tjejerna.
Smarte Göran, som ansågs hopplös, vägrade att tävla med sina klasskamrater.
Alexandra kunde få hela klassen att gapskratta, utom Eva och Mona som hon aldrig såg.
Sixten 'blixten' Jöhnsson, hade lett sin klass fram till skolbästa på standardproven.
Fredrik tog sig igenom hela skolgången utan en enda sen ankomst.
Jane kom försent mest varje dag men gav aldrig upp kampen mot klockan, trotts all smädelse
hon fick utstå.
Måns hatade hela skolan men lyckades bli religerad efter åttan, för att bli jordbruksexpert
istället.

Fotnot: Måns hade råkat närvara på en lektion där läraren förklarat att bland det finaste man kunde vara,
var autodidakt.

*

Spice girls aka Pålkranen

Booom, booom, boom, boom, bom-boom.
Grannen ovanför tränar hälarna.
Det gör han var tredje minut.
Mitt hjärta slår volter.
Tankarna övergår
ofelbart
till mord.
Rått

*

Där

.
En plötslig ballans
Syret tycktes äntligen ha hittat
till de rätta cellerna
De mest hungrande
En befriande känsla av lugn
Existens.
Var det musiken igen?
Nikotinet, vinet... ?
Kombinationer av kosmiska interaktioner?

Det hela gick över
Tjugo sekunder
var jag hel

.

Idag

.
Jag tänkte tänka något stort

Katten kom emellan

Kärleken var

större

.

Tillfälle!

AH! Äntligen ett nytt tillfälle, och ALLA får vara med; att testa, utvärdera om
miljarderna satsats rätt. Se vilka system som presterar bäst - har det rappaste
siktet och snabbaste projektilerna. På riktigt ta reda på vem som har övertaget,
lever säkrast och har kontroll på läget.

Något att tänka på: Det krävs gott om fotogen att driva en krigsmaskin över tid.
Bunkra!

Gratis spadar till förlorarna.

Väl mött!

*

What...

...is this shit??

(funnen i trapphuset, ca 20cm lång)

tacksam f svar

ödmjukast

/saqer


*

Man i ett tyg! (forts)

Jag tassar naken fram mot ytterdörren, böjer mig mot brevinkastet.
- Vem där?
Jag kunde lika gärna sagt "Ingen hemma!", och bara krupit tillbaka, ned i den varma säng
där jag så väl hörde hemma. Men så snabbtänkt var jag nu inte.
- Alexander! - Din gamla granne från Siargatan!
Det förväntansfulla tonfallet krossade effektivt min sista förhoppning om att genast få
återta min mjukt svävande position under duntäcket. En halvtimmes sömn hade det till sist blivit.
Den gångna natten hade varit en vaken mardröm med sju timmars ihärdig hjärtklappning, allt
resulterande i inhiberat arbetsrehabiliteringsmöte på arbetsförmedlingens specialavdelning för
långtidssjukskrivna arbetslösa. En halvtimmes närmast avsvimmad sömn, brutalt avbruten av
telefonsamtalet från Peter, utredaren som ville boka in en ny tid, - och nu Alexander utanför
dörren.
- Vänta lite! Jag tittade bort mot det hallucinatoriskt mönstrade tygstycket jag just slängt
av mig.

- Kom som du är!, Ljöd det genom dörren.

Det låg en oavvislig humor i tonläget. Alexander var inte av den typ som sitter i garderoben,
fastmera levde han ett ganska vidlyftigt liv i oförblomerad välmåga inom Stureplans och gay-
kulturens domäner.
Hur mycket vill jag, törs jag, unna honom, funderade jag medan jag ännu helnaken ilade
bort mot tvättkorgen, stirrade under två sekunder mot den stinkande klädhögen, tog mitt beslut;
Sarongen.
- Men vad i... Genom den halvöppna dörren betraktade vi med ett småleende varandra ifrån
topp till tå. Alexander i sin arméjacka - jag i min Tahiti-mundering. Trapphuset var utfört i
enbart sten och betong och just så akustiskt maximerat som bara trapphus kan vara.
Alexander scannade ännu en gång snabbt av min gestalt innanför dörröppningen medan han drog
in syre.
Jag som redan var fullkomligt utmattad led även av ljudkännslighet. Precis hann jag föra
pekfingrarna mot öronen - ändå kom ljudchocken.

Först; - AAAAAAAhaaaaaahhrr, HaahahahaaaHAAahh....... Sen en ljudande inandning som
tycktes engagera hela hans kropp.

Därpå; - DEN DÄR....., ett gurglande läte uppstod medan Alexander kämpade för fortsatt
syresättning. Det blev nästan tyst i någon sekund medan ekot av den första skrattsalvan
sögs upp av akustikplattorna nere vid porten. Ett pekande finger sträcktes fram från den nu halvt
nedhukade gästen. Fingret söker sig i höjd med min ena blottade bröstvårta.

- DU ÄR OSLAGBAR!

*

Man i ett tyg!

Jag har runt mig ett rektangulärt tygstycke jag hittat och som av allt att döma ska föreställa en sarong, men som jag istället använder som bäddjacka, genom att svepa den över axlarna som en cape. Eller om det är en pareo...
Väldigt färggrann är den iallafall, och av åker den då det ringer på dörren.

*

Valet (reflexioner i natten)

- Jag kommer inte ihåg
- berätta för mig
- Var snäll och förklara
- hur du minns det?
- "Du var hårig!"

- Det brinner i Fukushima
- på andra sidan klotet
- Kommer man att klara den totala katastrofen?
- "Nop, du sa det själv."

- Är det verkligen så illa
- finns ingen nåd?

- "Välj; Ett lyckat sexliv,
eller trettiotusen japaners
liv".

- Va!? Mitt sexliv
- mot tusentals människors liv?
- "Du sa det själv".

- Jag vill ha respit
- tid att bereda mig.
- "Sorry, tiden är knapp".

- Jag rakar mig,

- Nu!

...

Från Liljeholmsbron

Så gnistrande var aldrig havet
där isbrytaren plöjde
genom isen fram

Solen,
måsarna och våren

jämt så gudomlig

att själva satan
smyger sig ned
i havens djup.

Sov du kalla
vinter
sov

*

Små gnistor

Hans liv liknade tyvärr ingenting av vad han föreställt sig
Det som återstod var känslor av tillkortakommande
och envis längtan till kärlek, ännu flämtande,
likt en fackla under regn
Genom alla dessa år av svält, denna längtan
uppehållit hans ekande bröst
Och musiken

Hans liv låg nu kringspritt
som nötta efterlämningar
efter en idé om helhet
Ett liv i gemenskap
och tillit.

Aaron höjde
volymen

*

Miljardärskan

Det var inte "pengarna i sig" som betöd något förklarade hon för reportern.
- "Pengarna i sig..", upprepade han. - Men om vi tänker på vad det går att göra med dom?
- Jo, jag ser ju vart du vill komma, men jag har knappt tid att tänka på sånt. Fast det är klart, hästarna är ju roligt att kunna hålla på med. Men det är ju inte för pengarna det heller ska du veta.
- Men det blir väl inte precis att du satsar på de sjukaste hästarna i stallet, om man säger?
- Vi har haft alla möjliga skador att tampas med. Det är inte bara den dans på rosor som många kanske föreställer sig. Det är liv och död som överallt annars.
Reportern bläddrade lite i blocket medan han desperat letade efter en punchline. Han kände att det handlade om bråkdels sekunder innan hon skulle tröttna och tacka för sig.
Hon tröttnade och tackade för sig.

*

Styrka

Styrka är att kunna ge efter utan att
gå av

Att känna sin marginal
och att hålla den

Att våga fly

Innan

den

*

Armando

Det hade blivit dags för ett nytt krig. Människorna bar på en slags tomhet, en brist på sammanhang.
Ett ordentligt krig skulle få livet att pulsera igen. Förberedelserna var många och långa. Till att börja
med gällde det att hitta ett allmänt greppbart och brett förankrat motiv. Parallellt med detta arbete
gick mediaindustrin för högtryck med att visualisera olika vapen och konfliktscenarier.
Inte plötsligt - men smygandes - utvecklades, avtecknades istället ett allt överskuggande hot - En helt
ny kontext; en större dimension i människans konfliktcentra. Det blev allt klarare att det utmanande
hotet inte utgjordes av andra folk, oliktänkande människor, utan av människan som sådan. Vår egen
art var redan inblandad i en förrödande attack och motståndaren var vår egen jord. Planeten, vår
egen moder, hade vänt sig till motangrepp.

Filmindustrin hakade snabbt på och levererade ...rymdsagor. Eftersom små mänskliga kryp inte
rimligen kan tämja en hel planet vändes blickarna utåt - mot rymden. Vi erövrar rymden!

- Jo, tjena, tänkte Armando.

Armando var biokemist och laboratoriechef på en hemlig avdelning för biologisk krigföring inom det
Guatemalalanska försvaret. Han arbetade med biologiska motmedel och hade sedan ett par år gjort
egna försök att immunisera silkesapor mot en utvecklad tuberkelbacill - och lyckats! Han var veterligt
den enda levande människa som kände till serumet - hans närmaste assistent hade han för säkerhets
skull låtit "försvinna".
Armando hade bestämt sig för att låta "målet helga medlen" och funderat intensivt på hur han därvid
skulle gå tillväga.
Han ville bevara en rimlig biologisk mångfald inom det mänskliga släktet men gillade inte svarta,
asiater, arier, araber och dess lika. - Hade inte just Guatemala, med sin blandning av stolta maya-
indianer, spanjorer och amerikaner, precis den perfekta mixen för en livskraftig människostam?
För Armando hade detta kommit att utvecklas till en övertygelse. Och så lång tid hade han nu grunnat
på dessa problem att han såg sig såsom utvald att rädda allas vår Gaya med sin geniala plan...

Armando dog i tuberkolos i februari 2014.

I hans efterlämnade anteckningar hittades följande lilla poem:

Gillar inte att smått kliva.
Gillar inte gränser.
Gillar att gå
för långt.
Förlåt
mig

*

Frustrationen

- Vad vill du! Frågade hon argsint.
- Människan som organism står inför en nödvändig mutation.
- Du är sjuk!
- Det var det jag försökte säga.

*

Från biktbåset

I går gjorde jag det igen. Det händer inte jätteofta; jag lade upp en text jag var riktigt nöjd och
glad i. Det bekom mig inte först - jag hade druckit en del vin, vilket gjorde mig ännu mera glad -
men imorse kom den - Den sårade känslan. Jag kände mig närapå hånad, motarbetad.
En av fyra kommenterare tycktes ha uppskattat texten, men resten... avslagna.
Så jag tog i stolthet bort hela inlägget efter att först ha lämnat ett par liknande kommentarer
som "hämnd", eller kanske snarare som små vinkar, ungefär på samma sätt, fast omvänt, som
jag upptäckt att jag - fånigt nog - kan tendera till då jag fått uppskattning.
Ja, jag vet att det handlar om en sorglig överreaktion. Men är man en känslig natur så är man,
tydligen - tyvärr. Sen hjälper det visst inte att jag faktiskt uppskattar uppriktighet.
Konstigt.

Ber härmed om ursäkt för min barnslighet.

*

Avvakta

.
Som katten
avvakta
Vänta in ditt tillfälle
redo
Där
Intill döden.

*

Träsmakad

Helgerna skulle vara delvis fria och somrarna, lyckligtvis. Men ingen hade riktigt lyckats
förklara det andra för honom - och varför? Det var bara något han måste" finna sig i" - i nio år!

Mats betade av tiden och lyckades så långt som till "störande element" - plus hela alfabetet
och halva multiplikationstabellen.

Först när han lite senare skulle mönstra började han inse att dom nio åren - plus ytterligare
två - ändå inte hade bitit ordentligt. 15.000 timmar hade avsatts och nu fick det vara nog - men
varför i hela världen gick det ändå inte att förstå texten: "Att för vägran att fullgöra värnplikt
dömas till straff enligt vad som i civiltjänstlagen föreskrivs om vägran att fullgöra civiltjänst.
När straffet döms ut anses som återstående tjänstgöringstid för honom den tid som enligt
civiltjänstlagen skulle ha fastställts som hans tjänstgöringstid i civiltjänst, om han på ansökan
hade godkänts för civiltjänst den dag han hemförlovas." ?

*

Nej.

Jag avstår ifrån att följa dagens utmaning och skriver ändå!

(Perfekt kan man vara i döden)

*

Bussfärden

Evelina hade svårt att få tiden att gå. Jobbet att köra lokalbussar hade hon haft i
snart sex år nu och det var inte längre mycket som hon inte kunde sköta med
förlängda märgen. Ända ned till att parera minsta gupp i gatubeläggningen. För att
ändå hålla sig vaken sysselsatte hon sig med en liten privat tävling som gick ut på
att optimera sitt förutseende för rödljusintervaller. I praktiken gick det ut på att
bussen aldrig skulle behöva stå still annat än vid hållplatserna.
Efter ett par år av fokuserande på denna uppgift var hon nu mästerlig på området.
Det fanns sträckor där hon kunde ligga med konstant fart i flera minuter och
rödljusen slog om i exakt rätt ögonblick alltmedan högerfoten låg med ett lätt,
konstant tryck på gaspedalen.
Förutom själva tävlingsmomentet gladdes hon åt den besparing i energiåtgång och
dieselrök som hon åstadkom.

Evelina var själv inte vidare förtjust i att åka buss. Det gav henne mest en känsla
av traglighet. Att i konstant fart flyta fram i ett tåg var sinnebilden för det
perfekta resandet. Följdriktigt tänkte hon att hon möjligen kunde glädja sina
passagerare med en liknande körstil - hur fel kunde hon inte ha.

De första signalerna om att det hela inte föll helt rätt ut var att hon allt oftare
fick väcka upp djupt sovande passagerare ute på ändhållplatserna. En opraktisk
omständighet, så klart - dock inget hon ville ta som argument för att hon skulle
vara ansvarig att hålla sina passagerare vakna genom hårda, upprepade inbromsningar.

Nu, nära fulländning i sin lilla konst att få bussen att bara makligt bara glida
fram förbi alla gatukorsningar, kom smällen; ett raseriutbrott. Precis som hon i
tjugofem kilometers konstant fart liksom magiskt lyckats utlösa grönljuset i sista
korsningen innan pendeltågsstationen, hände det. Mannen som kom forsande uppför
mittgången var röd i ansiktet. Tog hjälp av hakar och stänger för att med armarna
maximera sin framfart upp mot förarplatsen. Evelina följde honom i spegeln, insåg
att det inte skulle bli trevligt. En snabb titt på klockan hann hon med.

- Jag har för helvete ett tåg att passa här, skrek mannen mannen i desperat ton mot
henne.

Evelina gav honom två höjda ögonbryn utan att komma på något att svara honom.

- Det här är tamejfan sista gången jag använder kollektivtrafiken. Skit! Sover du
eller?

Evelina sjukskrev sig nästa dag för utmattning.

*

En tråkig historia

"Jonsson", stod det i blek skrift på en liten gulnad tejpbit under brevinkastet.
Örjan ville inte väcka uppmärksamhet hos hyresvärden och för Thomas, han som stod
på kontraktet, var det snarast ett villkor. Thomas bodde sommarhalvåret med sin familj ute
i Årtorp men var tvungen att stå skriven på sin gamla etta i stan för att vara berättigad till
hyresbidrag och vårnadsbidragen för sina tre barn. Vinterhalvåret tillbringade han
huvudsakligen i Thailand där han drev en liten resebyrå för unga fattiga thailändskor. Ja, han
kallade det så, men i verkligheten handlade det ju om en del annat också. Som att hjälpa till att
ordna inkomster åt flickorna så att dom alls kunde få råd med någon resa. I Sverige hjälpte
förutom Örjan även hans egen sambo Tamitra till att sköta mottagandet på hemmaplan.

Det var egentligen inte leveranserna som gav några pengar. Pengarna låg mer knutet
till själva hjälparbetet nere på orten. Thomas höll med stor villa och all tänkbar
service för att hjälpa flickorna till anständiga inkomster. Där fanns alltså en
naturlig och rättmätig del att plocka ut av den kakan. De flitigaste ludren vann i
slutändan en flygbiljett till Sverige där dom sedan fick hjälp av Tamitra att skriva
glada brev tillbaka till sina f.d. kollegor nere i Thailand.

Affärerna gick riktigt bra men det blev också en hel del arbete och mycket att tänka
på. För att förenkla det hela hade man nu prövat att skicka iväg två flickor
samtidigt. En förbeställd taxi hade tagit Rose med lillasyster Tania till Örjans
adress i Stockholm. En vänlig granne lyckades sen tursamt hjälpa dem att hitta
dörren med den lilla gulnade lappen med "Jonsson" på. Problemet var att Örjan
Jonsson inte var hemma, så när Rose och Tania hunnit sitta av en timme på sina
resväskor ute i trappen gör den vänlige grannen slag i saken och bjuder in dem till
sig på en kopp te. I förvirringen tror flickorna att det är grannen som är den de
skulle träffa och börjar genast öppna sina väskor dignande av burkar och askar med
thailändska specialiteter. Grannen tänker att de måste vara väldigt hungriga och
tecknar åt dem att följa med till köksbordet som han sedan snabbt fyller upp med
allt vad han hittar i kylskåpet. Mamma Scans köttbullar, kall potatis, olika burkar
med rödbetor, inlagd sill och leverpastej. Tekannan åker på och den gode grannen
ställer sig att skiva upp en surdegslimpa samtidigt som han blickar ut genom
fönstret.

Där ser han Örjan komma makligt spatserande mot porten med sin thailändska
hemhjälp/alltiallo fem meter bakom sig släpandes två tunga matkassar genom
snömodden. Han överväldigas av äckel inför åsynen och bestämmer sig för att inget
låtsas om. När flickorna senare under uppgivande av hisnande fnitterkaskader lyckats
gnaga sig runt både sill och pastejmackorna utan att så mycket som snudda vid de
frikostiga påläggen måste han inse det uppenbara; Rose och Tania har inte släpat med
sig buntvis med thailändsk mat utan en anledning. Ännu en kapitulation inför
situationen och i det nästa är bordet istället fyllt med de mest färgsprakande
anrättningar, flinkt framplockade ur bagaget. Grannen föser lite förläget undan
sillen och det andra och sätter sig till bords för att låta sig bjudas på en måltid
som skulle bli den mest minnesvärda han någonsin upplevt.

Men vad ska han göra nu?

*

Språk om språk

Jag ska tala om hur det ligger till med min syn på det gamla äpplet.

Det finns egentligen bara ett språkbruk som inte regelmässigt lämnar mig skeptisk eller något
undrande. För mig är språket, talat eller skrivet, i princip oförenligt med sanningen. Hur mycket
kunskap och preliminära fakta det än må förmedla är det ett instrument för lögner, generaliseringar,
drömmar och fantasier. Aldrig sanning. Sanningen har inga tolleranser. Inga give or takes.
Genom språket har människan som enda levande väsen erhållit möjligheten att ljuga. Och det
blev en rejäl hit! Så nöjda är vi med denna uppfinning att vi tagit oss friheten att upphöja och
sammanblanda företeelsen med "medvetande". Vi föreställer oss att möjligheten till ett språkligt
resonemang skulle vara själva förutsättningen för att kunna förstå sig självt. Tillåt mig att vara
skeptisk - mer än skeptisk.

Med språket kan man uttrycka tro. Man kan spekulera kring sånt man inte vet och om nöden så
kräver även söka fastställa en egen sanning ur dom samband man eventuellt kan skönja. Men
sanningen gäckar alltid, kommer alltid att gäcka, längre bort - bortom språket.
Enkel logik leder till att allting, jag säger allting, uttalat med språket - hur än goda föresatserna -
är lögn, i varierande grad. Alltså är jag skeptisk. Skeptisk till allt som sägs och skeptisk allt som
skrivs.

Lyckligtvis så finns det andra ljud att ta till.

Musik.

*

bpm

.
Mitt hjärta
tuffare idag
För alla härdiga
härliga puffare
tuffar re
ett extra slag
.

Tåligt hår

"Jag kan bära det faktum att du är en totalt hopplös elev, men inte samtidigt
tåla att ha dig kvar här inne", förklarade klassläraren pedagogiskt innan han
under tystnad tog ett fast grepp i Marions tjocka hår och lät henne, dinglande
ifrån huvudet, bäras bort genom klassrummet, ut i trapphallen.

*

Lilla aulan - forts..

Professorn passar på att försöka gräva fram en fungerande tuschpenna då den kommer:
Frågan.
"Tillhör inte fantasiförmåga och uppfinningsrikedom en människas intelligens?"
Eleven satt längst upp på sista raden och nästan ropade för att vara säker på att höras
ordentligt. Det gick inte att ta miste på att han förväntade sig ett substantiellt svar. Ett som
knappast skulle kunna lämnas utan att samtidigt utlösa ett flodvågsliknande korsförhör i ämnet.
Professorn visste. Han skulle inte få tid att ens påbörja kognitionsmetodiken.

"Fantasiförmåga, förmåga att föreställa sig, är en självklart livsviktig del i bland annat den
skapande processen och kan leda till fantastiskt intelligenta resultat, men är inte intelligens,
utan snarare ett bra exempel på var den kan användas", försökte han - väl medveten om att
frågan varit hett debatterad i århundraden...

*

Lilla aulan

- Kan en skärpt människa vara ointelligent..? Föredragshållaren gör en konstpaus,
bara precis så lång att ingen hinner bemöta honom.
- Tänk er en bildkonstnär, en översättare eller varför inte en skicklig byggnadssnickare
som exempel. Vad vet man om dessas generella intelligensnivå?
- Jag påstår; ingenting. I varje fall ingenting utöver att man inte vet någonting...
[ny konstpaus]. Ett lågt hummande tonar fram ur åhörarskaran.
- Vad vet man om dessas förmåga att foga samman komplicerade samband?... - Den tar
jag själv; En hel del vågar jag påstå.

Socialprofessorn tar ett par planlösa, väl planerade steg fram och åter. Försöker
skapa lite dramaturgi, om än hur anspråkslöst.
- Lite mer vet vi om militära signalspanare - varför? Svaret är väldigt enkelt; De
utgör tillsammans med fängelseinterner den enda någorlunda avgränsade, socialt
verifierbara grupp som löpande fått genomgå ett standardiserat intelligenstest. De
presterar en ganska hygglig bit över genomsnittet på detta test, och den enkla
anledningen är förstås att man använt testet redan som instegskrav till
signalspaningsutbildningen. Därav följer att det bara finns en känd och rimligt
urskiljningsbar medborgargrupp som testar under genomsnittet på ett intelligenstest,
och vilken är det?... [ännu en konspaus].
- Internerade brottslingar. Alla normalintelligenta här inne lär ha hängt med på
den.., de som inte redan somnat vill säga,...höhö...
Professorn uppe på podiet har redan visat att han inte tänker ta någon dialog med
läktaren och kortar följdenligt ned pauserna i sin framställning succesivt.
- Men, då ska man veta att denna grupp samtidigt är den grupp som också uppvisar
bredast spridning i testet, vilket intressant nog också innebär att gruppen inrymmer
fler utpräglat högintelligenta individer än signalspaningsgruppen.
Ett mycket svagt ljudande "hm" letar sig nödtorftigt fram ur ett par elevnäsor.
- Så vad är nu intelligens? Ja, det lika enkla som kanhända självklara svaret är att
en intelligent människa är den som har, eller poteniellt kan, prestera ett någorlunda
högt resultat i ett intelligenstest. Allt annat är, vågar jag påstå, myt och föreställning.

Han kastar en svepande blick genom lokalen för en snabbskattning av uppmärksamheten
mot honom. Fifty-fifty, tycks det.
- Härav följer också det som de flesta av naturliga skäl inte fullt ut begriper; Att
för att ha en vettig aning om innebörden av begreppet intelligens nödgas man att
åtminstone ha sett eller, ännu hellre, genomfört ett IQ-test.

Professorn knökar fram en overhead-bild som lyser upp fondväggen och kastar ut sitt
iskalla ljus mot åhörarna.
- Här ser vi en ganska typisk intelligensfråga.
Bilden visar fem abstrakta streckfigurer.
- Här gäller det att på kort tid avgöra vilken av formerna som äger minst
formmässigt samband med de övriga. En ganska enkel uppgift för både snickaren och
bildkonstnären, kan man anta. Men hur enkel blir den för översättaren?
- Här, i nästa exempel, ser vi några språkliga termer som ska behandlas enligt samma
metodik. Hur klarar sig snickaren nu?
- Och här ett matematiskt problem. Hur klarar sig nu bildkonstnären?...
Professorn släcker ned den flåsande apparaten.
- Den enkla slutledingen är att alla specialbegåvade människor nästan ofelbart
kommer att missgynnas i en skattning av sin förmåga baserad på det här begreppet -
möjligen med undantag av kassaskåpstjuven då...

En lika återhållen som befriande liten skrattsalva lättar tillfälligt upp den
sömntyngda atmosfären.

*

Spelet

- Hej! Jag heter Josefin tralala och arbetar för blablabla - chansen.
- Jag spelar inte, köper inte lotter, svarar Marcus bestämt i luren.
- Är det Marcus Kuling jag talar med?
- Ja, han sitter här.
- Han har dykt upp i vår lista över personer som kan vara med och dela på månadens vinst som är minst sex miljoner kronor, plus en ny Volvo.
- Jag antar att du vill sälja en lott?
- Vill ni ge mig en minut så kan jag förklara vad erbjudandet går ut på.
- En minut... Vi ger dig femton sekunder. Marcus fyller på med ett litet skratt så att lottsäljaren inte ska behöva känna sig alldeles avspisad. Efter tjugo sekunder avbryter Marcus utläggningen.
- Du må kalla mig socialist, kristen puritan eller vad du vill, men jag ser helt enkelt inte någon poäng med att samla ihop pengar ifrån en massa olika människor bara för att berika en eller två slumpvis utvalda.
- Jag förstår hur ni tänker men vi har faktiskt dragit ned på de enskilda vinstsummorna av samma skäl. Dessutom går en och en halv procent av omsättningen till cancerfonden och vi lurar inga människor med vårat spel som dessutom är arrangerat av nykterhetsrörelsen. Vill ni inte ha en Volvo?
- Nu har jag ju redan en Volvo, och om du vill erbjuda mig en tretusendels chans att komma över en till så är mitt svar: Nej, jag avstår - tack ändå. Fast, vill du promt ge mig en ny bil så kan jag förstås ge dig mina personuppgifter!
- Ok, vi får väl återkomma någon annan gång då.
- Ja, ha det bra.

*

Ove

Han tänkte lite på sitt eget vis, Ove. Troligen var det med det han lyckats ta sig
till den här finalen. Att "äga" innerspåret är ju den självklara målsättningen för
alla som vill ta sig runt en bana snabbast möjligt, men en så enkel teori räcker
inte långt. Inte i en flock där alla tänker likadant. Det fanns säkert hundra
varianter på hur att försöka variera temat. Ove hade hittat sin egen.
På 48: onde varvet låg de fortfarande hopplöst uppradade likt ett välordnat pärlband
längsmed innerspåret och något måste hända. Ove låg sedan tio varv tillbaka som
inklistrad på sin femteposition, och femma skulle han sluta, om han inte vore just
Ove. Att bromsa sig förbi var uteslutet då hans, precis som alla andras, bromsar
redan glödde efter varje kurvtagning. Så var det i toppen. Nu krävdes något annat.
Efter långrakan in emot det 49: onde varvet låg dom runt i 270km/tim och det var här
Ove skulle agera. En snabb ompositionering ut till höger och bakomvarande ekipage
frestas obönhörligt att fylla upp den lediga ytan, får för hög fart, törnar i fyran
varpå båda sladdar iväg åt varsit håll. Ove lyckas upprepa processen metodiskt ända
tills han på så vis tagit sig ända upp i häcken på ledarekipaget.
Vad ska han nu göra, Ove? Fältet är avhängt och metoden kan inte tillämpas längre.
Två kurvor återstår när Ove inser detta faktum. "Antingen satsar jag allt på ett
kort och bromsar mig förbi den här djäveln eller så slutar jag tvåa i cupen", tänker
han, håller gaspedalen mot golvet en extra halv sekund inför sista kurvan, kommer
upp jämsides och... glider okontrollerat, fyrhjulssladdar, bromsar, skriker,
drunknar i bildelar och eldslågor.
Ove, nästan en legend.

*

Sjukbesöket

- Nej, tvärt om, gnällde Jan.

Alfred skalade banan.
- Sköt dig själv, är du snäll, och du slipper dig en

smäll.
- Blev du arg, för det där!...? Jag kan ge dig mer,

se här...
- Det tro fan, som du gnäller, det är klart humöret

väller.
Jan banan, så helt van, sträcker fram sin tulipan.

Alfred
brister och vad trist är; den tulpanen får en twist

där.

*

Efter larmet

Tygla din medkänsla.
- Fatta din macka
hjälp till här mänska!
.

Sen tanke

En ironi i sak;
vara nödd just till de
som känner dina värsta brott
En ironisk ironi dock
verkligheten ge
dem och tak
.

Claes & Susanne

Det hade varit brännboll ute på Djurgården igen. Några polare till Claes hade kommit
på den perfekta raggnings metoden; "Hänger du med ut på Djurgår'n imorgon? Vi är ett
gäng som tänkte lira lite brännboll där, de e skitnice!", som funkade mycket bättre än
att med risk för pinsamma situationer försöka be om telefonnumren direkt i baren.

Claes hade fått med sig Susanne den här gången. De två hade beundrat varandra lite i
smyg under ett par år ända tills lyckliga omständigheter och ett telefonsamtal
nyligen fört dem samman en vanlig torsdagskväll. En kväll som lett till att Susanne,
ung och glad redan hade hunnit flytta in sig och halva klädgarderoben hem till
Claes.
Nu satt de i bussen, på väg hem tillbaka över djurgårdsbron. Den sjunkande solen
gnistrade i kanalen utanför och skickade in ett nästan overkligt starkt ljus i hela
bussen. Claes kände att livet äntligen log sitt allra bredaste leende emot honom och
anledningen till allting satt underbart nog alldeles intill honom. De flesta hade nog tittat
mer på Susanne än på bollen denna vackra junidag. Inte minst de andra tjejerna.
Susanne stack ut. Få vågade klippa sina jeansshorts så högt och mycket få kvinnor ägde
också så enastående vackra ben som hon gjorde.
Denna lilla komplikation var inget som bekom Claes där de satt och gungade fram med
bussen. De hade varit ett par i bara bara två veckor nu, men för Claes var saken redan
klar. Susanne var kvinnan för honom, hon var allt hans tjugofemåriga hjärta kunde
rymma och lite till.
De satt tysta. Claes nu med blicken behagligt vilande mot Susannes nakna knän,
fantiserande om hur dom redan älskat varandra länge, om hur dom i framtiden skulle
kunna sitta just så här fast mera självklara, liksom trygga och fulla av tillförsikt
i varandra.

Susanne satt med blicken vänd mot fönstret, mot Strandvägens förbiilande husfasader,
och hon arbetade med ett problem. Hon hade känt sig nästan som ett cirkusdjur därute
bland Claes olika vänner. Alla dessa blickar. Dels killarnas av förstulen trånad, skyggande,
men ännu mer de andra tjejernas reserverade iakttagande av henne där de rört sig fram
och åter över ängen. Skulle hon behöva skämmas framför obekväma blickar för det som
hon kanske mest av allt var stolt över? Nej, hon var en främmande fågel i denna sfär av
märkvärdiga och strikta människor som omgav Claes och hon kände att hon måste ta sig
ut. Helst snabbt.
Claes drog lätt med långfinret längs skåran vid Susannes ena knäskål och skulle just
till att säga "dom här knäna...", men blev förekommen.
"Claes. Varför älskar du mig?", frågade hon plötsligt, med saklig stämma och blicken
allvarsamt fäst mot Claes. Han hade fått den här frågan tidigare, i en annan tid, i en
annan relation. Den gången även åtföljt av en slags anvisning om att "riktig kärlek ska
man kunna sätta ord på, beskriva!" Han mindes inte längre hur han hade svarat, bara
hur pressad han känt sig att försöka leverera någonting bra. Han var inte poeten som
plötsligt kunde sjunga ut en kärleksförklaring på en beställning av det slaget.
Nu tycktes historien upprepa sig.

Innan Claes ens hunnit reda ut för sig själv hur i all världen han skulle kunna besvara
detta "varför?" med det enkla faktum att han faktiskt älskade ALLT hos henne, fyllde
hon istället på.
"Jag tror att du älskar mig bara för att du tycker att jag är söt." - "Bara?" tänkte
Claes, ytterligare pressad att ge henne något handfast, något som dessutom minskats
med att han just tyckte att hon verkligen var underbart söt och vacker. Stämningen
kändes ödesmättad och om man skulle tänka sig en situation att kunna dra fördel av ett
stamningsproblem så vore denna perfekt. Claes behövde vinna tid, men hängde redan i
ringhörnan. Hade han någonsin hetare önskat sig att kunna ge ett snabbt och vackert
svar på en rak fråga?
"Nej", blev också hans enkla tafatta svar.
"Vad är det då?" fortsatte hon förhöret.
"Jag älskar hur du ÄR." Han förstod att det inte skulle räcka särskilt långt.
"Gör du verkligen det?" Susanne lät skeptisk, betvivlande i hela sitt tonfall.
"Jaa! Jag gillar hela dig, helt enkelt." Claes tryckte lagom försiktigt på sitt "Jaa!".
Det var uppenbart att Susanne var missnöjd med något, så säkrast var att vara varsam
med uttrycket, hade han känt.
En vecka senare försvann Susanne lika plötsligt som hon dykt upp, och Claes skulle
aldrig lyckas glömma henne. Hon som överfyllt hans hjärta.

* * *

Det skulle ta Claes månader, ja år att räkna ut att det ju egentligen varit närmast
likgiltigt både vad han sagt och hur han sa det. Att Susanne visserligen ville få in
honom i en fälla, strategiskt försöka få fram att hans kärlek inte var av det
tillräckliga slaget, men att detta också innebar att han lika gärna hade kunnat
tillåta sig att gå rakt i fällan, eller sagt i stort sett vad som helst. Att det Susanne
egentligen ville ha sagt var att hon redan bestämt att det aldrig skulle kunna bli dom.
Att deras romans i praktiken redan var över.

*

Drabbelbabbel

.
- Skönt för den drabbade, sabbande för den som drabbas.

- "Sabbas, drabbas" vad babblar du om?

- S j ä l v s ä k e r h e t.

- Vafö dårå?

- Pucko!

- Ok

.

Gunvor

Hon blickade bort mot fågelburen i andra ändan av sovrummet. Halvliggande i sängen
spelade Gunvor upp scenen ur minnet, om och om igen. Hur blicken sakta men säkert
hade mattats, tills masken plötsligt trätts på och hon inte fick se honom längre.
Bara den späda kroppen som sett så otäckt livlös ut. Sedan blicken från skötaren när
hon rakt på sak frågat honom om oddsen. Det lite ansträngda leendet och sen
svaret; "Det här ska säkert gå bra, men det är ju en ganska stor operation, så
att... ja, du inser ju att man alltid har att göra med risker här." Om det var något
Gunvor förstod så var det det, men HUR stora risker!? Det gavs hon inget svar på.

Åtta tusen kronor hade operationen kostat och Börje levde ännu på morgonen, men det
var också allt man kunde upplysa henne om i telefonen. Gunvor störtade iväg i en
taxi. Oron var nu så stark att hon tvingades stänga av alla känslor, bara följa
taxameterns bläddrande likt en omvänd nedräkning fram till det nervösa återseendet.
Sju år hade dom haft tillsammans men det var redan som om dom delade samma
blodomlopp, något som den gångna mardrömsnattens ideliga och kallsvettiga
uppvaknanden givit henne ångestfyllt bevis för.

Nu var hon äntligen där. Blick still stod hon med två kliv kvar fram till en liten
rektangulär stålbur längst nere i botten på korridoren. "Börje 10:00" stod det på en
liten illgrön lapp på taket. Själv låg han i framstupa sidoläge med sin nakna buk
lysande i skärt genomkorsat av levrat blod längsmed operationsärret tvärs över.
Gunvor satte sig svajigt ned på närmsta stol intill.

"Du kom så snabbt så han har nog inte hunnit vakna upp riktigt än", förklarade
veterinären som kom gående i korridoren.
"Vakna upp? Har han varit nedsövd i tolv timmar!?"
"Njae, vi fick göra ett nytt litet ingrepp i morse för att tappa ur buken bara."
Veterinärens trygga röst dämpade den värsta ångesten så att hon orkade ta sig upp ur
stolen igen.
"Ja, det ser inte så vackert ut så här i början men undulater växer ganska snabbt ut
nya fjädrar", förklarade han med ett vackert solbränt leende i ansiktet.
"Så han... du är säker på att... Alltså jag und..." Orden ville inte låta sig
uttalas.
"Lasse, förresten, hej! Du är Gunvor Öst förstår jag, hej, vad bra." Lasse klev
vidare ett steg och böjde sig ned över buren, betraktade så fågeln under fem tysta
sekunder. Gunvor såg hur hans vänstra hand började glida slappt nedför låret innan
han under fortsatt tystnad försiktigt fattade tag i burhandtaget med andra handen.
När han slutligen åter vänt sig om ser han bara Gunvors kapprygg fladdrande
försvinna nedför korridoren.
"Vi...", hör Gunvor veterinären yttra svagt bakom sig innan hon svänger ut mot
receptionen igen.

Två timmar senare promenerar Gunvor rödgråten ut mot gatan med den glatt
svansviftande taxen Jurij i andra ändan av ett läckert skinande läderkoppel, säkert
fattat i handen.
Några tusen hade han kostat att lösa ut från kliniken, precis så många som hon hade
blivit kompenserad för sin lille Börje. Älskade lille Börje som just påbörjat sin
långa sömn, omsorgsfullt insvept i Gunvors högra innerficka.

*

Guds makt

.
Det kan låta ambitiöst
Jag har våldsamma förväntningar
på mig själv och på min omgivning
men
så ambitiös orkar jag inte vara
Gud kan förlåta mig
om jag är snäll istället,

säger de mig
mänskorna
.

Streamlining

Taxiskolan.

”Låtom oss betrakta butan en stund!”… Einar smet in genom dörren sekunden
innan 'Sparris' hann fram för att dra igen den. Man ville ha in dem punktligt varje
morgon, inte för tidigt och absolut inte för sent. En larmklocka av brandlarmstyp
användes för att ange den exakta tiden. Sen skulle de sitta så gott som tysta och
liksom suga i sig ämnena. De var alltid frätande, dödligt giftiga eller explosiva
och kunde heta saker som ”diklormetan”, ”cyklohexen” eller ”substituerade alkaner”,
fanns i tusental och tog oftast ett halvt decennium att suga i sig med formler och
allt.
”Jaha, jag kom hit för att lära mig att rita hus!?..” Läraren stirrade stumt
tillbaka mot sin nyanlände elev. Einar gled undan, snirklade sig med ett lätt grin
ned mellan bänkraderna i klassrummet. Det var nyligen beslutat att han skulle få gå
om första året på natur-linjen, så hans närvaro i skolan var numera rent formell.

Einar skulle ge sig i kast med många nya försök att slå i sig cyklohexenen och allt
det andra. Tio år förflöt så - men utan resultat. Einar kunde bara inte, eller ville
helt enkelt inte, memorera alla kolkedjor och svavelföreningar. Den svenska
arkitektkåren fick hålla tillgodo med andra förmågor. Nickedockor som först och
främst kunde bevisa att dom kunde haspla ur sig hypotetiska molberäkningar på
kolväten och butanreaktioner.

*

Ett "rikt" känsloliv?

Han provade att ta bort den bestämda formen och försökte igen. "Rikt känsloliv",
upprepade han tyst för sig själv om och om igen, men nej. Det ville sig inte att få
fatt i betydelsen. "Orikt känsloliv", försökte han med. - Vad är i så fall ett orikt
känsloliv, frågade han sig. Psykopater sägs ha ett ett flackt känsloliv, men
orikt..? En flack ekonomi då, är den orik eller fattigare än en böljande, hm...
Nå, ett avtrubbat känsloliv kan ju i vart fall inte vara rikt - alltså måste det
vara mer eller mindre fattigt. Men vad är då motsattsen till avtrubbad? Spretig?
Levande? Känslig kanske? En som känner väldigt olika starkt för olika saker? Som en
hysterika... hm...

Eller ska man kanske titta mer på bredden - hur många olika slags känslor som kan
röra sig i en viss individ? Jo, så måste det vara!
Han började räkna upp vilka känslor han kunde komma på; Glad, ledsen, arg,
förtvivlad, förbannad, besviken, förnedrad, förfördelad, övergiven, sorgsen, rädd,
förskräckt, vettskrämd, panikslagen, förstenad... hm...
"Trött", lade han slutligen till listan innan han gav upp, tömd på tankar, rik på
uppgivenhet.

*